Blivande tatuering?

name-tattoo-3

Andreas och jag har bestämt att vi ska tatuera Live Hard Die Free… eller om det var tvärtom: Live Free, Die Hard….

Det skulle väl passa som text där nertill?

🙂

 

 

Helg med Gabriella

Det gick bra med Gabriellas ensamma fredag. Jag jobbade min halvdag men sen var det en massa ärenden jag skulle göra och bland annat hämta saker hon glömt ta med sig i torsdags. Hon hade nog kunnat vara utan det mesta egentligen förutom sin duschstol.

Helgen har varit regnig så vi har inte varit ute. Peter och Gabriella har tittat mycket på film och så har han lagat mat som hon tycker om. Det känns som om han är nöjd när han kan uppfylla det där; bra filmer och god mat.

Hon har även gjort färdigt en scraptavla som vi nån gång ska få ”arslet ur vagn” och lämna till hennes förra personal. Det har nog gått ett halvår eller mer sen hon flyttade och vi har fortfarande inte gett nån tackpresent. Det gnager i mig och nån gång ska det ju bli gjort tycker jag.

Vi har pratat viktuppgång och mediciner; G och jag. Jag tror att det har med zyprexan att göra och tycker att hon ska ta upp det när hon ska på besök på psykiatrin i november. Men hon är mera inne på att sänka Quetiapinet och det tycker jag också är en bra idé. Vi får väl se. Nu när hon är kontaktbar så är det ju faktiskt hon som bestämmer.

Kram alla läsare!

Gabriella är här

Hon ligger där nere i sin säng i vårt hus. Hon ringde i onsdags och sa att hon ville följa med mig hem på torsdagen (igår). Jag hade kurs först, och hon följde med. Den andra föreläsningen hon varit på i sitt liv och den första var väldigt längesen. Hon kanske var 13 eller nåt sånt då och nu är hon 27.

Det gick bra. Hon hade lite svårt att höra vad föreläsaren sa; han pratade skånska och ganska lågt, men hon sa till så han pratade högre.

Efter kursen var det hemfärd hem till oss. Massor med grejer som skulle packas in. Nu ska hon alltså vara själv här ute på landet i dag når jag åker och jobbar. Hon har varit själv mycket sen hon var riktigt liten, men sen hon fick sin neuropati så känns det lite jobbigt tycker jag. Det är mycket ”tänk om det och det händer…” i mitt huvud. När hon var liten och bodde inne i staden så fanns det ju grannar omkring och så kunde hon ringa mormor som kom åkande i sin lilla gula racerbil (en gammal skoda). Här ute på landet är hon väldigt ensam.

Jag kommer att ha telefonkontakt med henne under dagen.

Det finns nog mycket att skriva, men just nu är jag så trött… Jag piggnar nog till efter en dusch!

Kram på er!

 

Jag är rädd för vägen dit!

Himlen är grå och träden är gulröda. Hösten är här på riktigt. Jag kan inte gå några promenader som jag älskar. I söndags höll jag på att stupa. Jag gick upp till övervåningen och kom på att jag behövde hämta toapapper så jag gick ner igen och så upp tillbaka. Då small det till med min andnöd. Jag stod där och hyperventilerade, fick ingen luft; andnöd. Det var hemskt. Jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Ingen telefon i närheten. Jag lyckades ta mig till datastolen. Mindes simturerna i sjön i somras då jag klarade att ta mig till en sten att flåsa på. Nätt och jämt.

Människor säger Jamen du måste ju ta mediciner/få rätt mediciner. Det jag mest vill är att få veta vad detta är. I går ringde jag vårdcentralen igen. De hade försökt ringa mig förra veckan. Men om man inte får fatt på mig på ena telefonen får man väl prova den andra eller? I alla fall så såg lungröntgen normal ut. Tyvärr, för nu står jag fortfarande utan svar.

KOL?

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för vägen dit. Söndagens kolaps var så hemsk.

I lördags var jag, min mamma och Gabriella till en liten djurpark eller vad man ska kalla det; getter, grisar, minigrisar, kaniner, en voljär med fåglar och två härliga papegojor som pratade med oss 🙂 och lite annat. Sånt som G älskar. Det är alltid lite krångligt att dra rullstol på såna ställen och med facit i hand borde hon nog ha fått gå mer, det hade hon klarat tror jag.

Jag tror anfallet på söndagen hängde ihop med vår utflykt på lördagen. Mina lungor blev överansträngda helt enkelt.

Igår på jobbet skulle vi på kurs i storstaden, men jag stannade på kontoret, jag vågade inte åka så långt bort ifall nåt skulle hända. sazq

Nu har jag en gosesjuk katt som har lagt sig tvärsöver tangentbordet. Så inte så lätt att skriva här inte.

Ha det så bra därute. Kram!

Ett borttappat blogginlägg som kom tillbaka :-)

 

Ett tag i början när jag bloggade de första åren så la jag alltid in nån låt som jag tyckte var bra. Jag gör ofta så när jag sitter vid datorn att jag har uppe flera flikar samtidigt och därmed kan lyssna på musik samtidigt som jag läser eller skriver nånstans. Det är ju olika hur man är funtad med det där. Men jag tycker att jag kommer i nån stämning som känns rätt just då.

Andreas är ute på nån övning denna vecka, som är lite hemlig. Jag har förhört mig om land men det är knappt så han får säga det heller. Jag tror att han är inom våra gränser i alla fall.

När jag tänker på de risker framtiden kan innebära gör det ont i mig. Han fick det jobb han ville ha. Han får göra sånt som passar honom. Spänningssökare, hyperaktivitet. Kravla, klättra, snabba beslut, springa, marschera, ta hand om varandra. Arbetskamrater som kommer och går. Lägenhetspolare. Nån öl i solen på sommaren. En cykeltur till havet… och kanske ett dopp. Nån tuff brud med håret i fläta på ryggen. Jag kollar ju in på hans facebook ibland förstås… och han har en tjejkompis som är specialistofficer … dä ni!

Jaja… lätt att drömma sig bort i hans liv. Jag var hos min gamla hederliga kurator igår. Tänk så många gånger jag har tänkt att Neäj nu går jag inte dit nåt mer. Men jag skulle ju få prata med nån på Företagshälsovården men de har ju inte ringt fast det var typ ett halvår sen som min chef skickade dit remiss. Och jag känder mig nästan desperat. Jag behöver få prata.

Så nu har jag berättat hela historien om G. Det känns skönt. Nu ska jag träffa henne igen om några veckor och jag hoppas kunna prata mer om mig då, men det är tveksamt eftersom vi ska ha SIP-möte om G innan dess. Jag hoppas mötet blir bra. Hon behöver aktiveras och det är syftet med mötet.

Jag har gjort nåt som jag inte vågat på flera år… jag har bjudit hem min kurator. Det känns bra faktiskt. Vi pratade om det för många år sen och jag ville inte då. Att visa upp mitt stökiga hem är svårt. Jag börjar känna mig tryggare med det istället för att känna mig som en looser. Jag tänker att vi har det så bra och fint ute där vi bor, så hur det ser ut inne är inte lika viktigt. Och jag är den jag är. Jag har svårt att ha det ok inne. Jag börjar känna mig bekväm och trygg med det faktiskt.

Jag är den jag är. Fast samtidigt är jag ju en stor skit i mina egna bedömningar. En riktigt dålig människa. Du kan tycka vad du vill om det. När jag är nere i skorna så hjälper det inte vad nån annan tycker. Fast jag blir ju hjälpt av vänliga ord.

Ja livet är konstigt. Min egen syn på mig själv är invecklad. Kanske den inte går att göra nåt åt. Kanske jag måste hitta nåt sätt att förhålla mig till det där. Nåt att göra när det slår in i mig, hur värdelös jag är…

Nu ska jag dricka svartvinbärsdryck som står i kylskåpet och sen i alla fall göra ett försök att städa. Nej det är inte jag som gjort svartvinbärsdryck, jag slutade med såna projekt för flera år sen. Tyvärr.

Kram!

(Nya problem i bloggens rike: Det går inte att ladda in bilder i bloggen från Peters dator!)