Tillbakablick

Jag skrev att jag skulle fortsätta att skriva ibland igen. Men det är som att det är ett krav att skriva om problem och lösningar och känslor. Jag orkar inte läsa bakåt så jag vet inte riktigt vad jag redan har berättat.

En liten sammanfattning kommer därför utifrån hur jag ser på det just nu.

Sommaren 2022 blev som vanligt en sån där sommar som jag i det sista skedet brakade in i nån form av hypomani. Andreas och hans lilla familj hörde av sig och sa att dom skulle komma till Värmland (det län vi bor i), men de skulle bo på hotell. Jag kände mig illa behandlad. Jag ville ju att de skulle bo hos oss, få vara en del av vår familj och att jag skulle få umgås med mitt barnbarn så mycket som möjligt, kanske kunna ta hand om honom när föräldrarna gjorde nåt annat; en promenad med vagnen osv. Så jag blev lite stött. Min man kom då med idén att de skulle kunna komma till oss och vara katt- och husvakt medan mannen och jag kunde ta en liten semestertripp med båten och kunna sova över. Alla tyckte det var en bra idé och vi kunde umgås lite dagarna runtomkring vår lilla resa.

Inför deras vistelse så städade jag källaren. Inte normalstädning, utan varje rör i taket, skurade varje dörr och fönster… jag förstod inte alls hur det kom sig att man i vanliga fall inte orkade sånt här! Det var ju så roligt och gick som en dans. I efterhand förstår jag ju att jag brakat in i en hypoman fas.

Efter deras besök blev jag paranoid. En natt sprakade det rejält i min hjärna. Människor som inte varit med om det kan aldrig förstå hur fruktansvärt det tillståndet faktiskt är. Jag var vaken hela nätter, gick igenom alla mail och inlägg på facebook – allt som skrivits och allt jag sagt och gjort. Almanackan granskades med lupp och jag gick i hjärnan igenom vilka jag pratat med om vad. Jag trodde att alla tyckte illa om mig och att jag skadat andra människor så mycket att det inte fanns nån vits med att finnas kvar.

Mitt i detta skulle Gabriella och jag åka till sonen med familj i några dagar. Vi skulle bo på hotell och umgås med dem under dagarna. Den vecka vi först planerat blev uppskjuten pga att Peter inte kom hem från sin segeltur då det var tänkt, så vi var tvungna att skjuta upp vår resa en till en vecka senare. Vilket blev den absolut varmaste på hela året. Typ 30 grader och däromkring. I själva bilen gick det bra, det finns ju AC, men när vi stannade i Borensberg för att ta en promenad med rullstolen var jag livrädd för att klappa ihop av värmeslag och att jag skulle tappa greppet om rullstolen. Det var en svår upplevelse både fysiskt och psykiskt. Sen åkte vi vidare. Hotellet var jättebra. Men att göra utflykter med lilla familjen var en omöjlighet pga värmen. En liten tur till ett naturreservat blev det med museum över olika sjöfåglar m.m. Det var kul.

Efter hemfärd blev det kalas för G och sen blev det bestämt datum då lilla familjen skulle flytta från sitt lilla hus på landet till en lägenhet i en liten stad i närheten av deras hus. Jag åkte ner och hjälpte till. Att packa och sortera saker från ett hus som skulle in i en liten lägenhet är ingen enkel historia – vad är viktigt att ha kvar, vad ska slängas och vad ska till loppis typ? Jag trodde att hela släkten skulle hjälpas åt samt kompisar osv… men pga att mamman kände sig krasslig och hennes föräldrar skulle åka utomlands så tog hon hand om deras lilla son och Andreas och jag gjorde hela flytten själva. Vi bar möbler, körde med kärran, packade och packade upp. Soffan fick inte plats i hissen så den bar vi upp till tredje våningen!

Helgen därpå var tänkt som städhelg i huset men eftersom inte allt var färdigt så fortsatte vi att flytta grejer och ta hand om lillponken mitt i alltihop.

I oktober brakade jag. Det var inte konstigt. Jobbet hade fått så stort utrymme i mitt liv både fysiskt och psykiskt. Jag ritade upp ett pussel om vilka delar som fanns i mitt liv och i min vardag där jag såg att den pusselbit som handlade om jobbet bara växte och tog plats över alla andra pusselbitarna.

Någonstans i allt detta hade min man etablerat en vänskap med en annan kvinna. Det är en väldigt speciell historia och jag förstod inte då hur det verkligen påverkade mig.

Jag var fruktansvärt ensam och deprimerad. Jag klarade ingenting men var ändå tvungen att ta allt kring dottern; sjukhusbesök, möten, hjälpa till med saker som inte boendet kunde göra, så småningom handla julklappar.

Jag klarade inte att gå ett varv runt huset eller handla i affärer och ändå skulle jag göra allt. Medan min man ägnade sig helt till sitt nya intresse inom konst. Hans nya väninna och han åkte på små resor och satt och fikade hemma hos henne. Hon fick hans uppmärksamhet hela tiden och han hjälpte henne med sådant som han aldrig hade hjälpt mig med som att köra ner hennes bil från vår uppfart för att hon inte vågade, hämta henne och skjutsa henne till olika saker, hjälpa henne fixa med ny router till datorn m.m. Jag var så deprimerad så jag inte klarade att se hur fel det egentligen blev.

Till slut skrev jag brev till honom. Han läste och förstod, bad om förlåtelse och lovade bättring. Han stannade kvar extra hos henne och berättade om situationen och att han inte ville träffas lika ofta längre. Hon hade då kallat mig för en 1800talskvinna som inte lät min man umgås med vem han ville och att han skulle sätta ner foten och visa vem som bestämde. Det tog hårt på mig. Jag ville inte bli betraktad som 1800talskvinna samtidigt som det mer och mer skavde i mig hela situationen att vara så ensam och inte inbjuden att vara en del i deras relation. Jag fick inte ringa henne och jag blev aldrig ditbjuden när de fikade.

Julen närmade sig och lilla familjen skulle komma till oss och fira jul. Vi skulle bo 6 personer i vårt hus och jag städade varje vrå och möblerade om samtidigt som jag mådde så psykiskt dåligt. Det blev en härlig jul med alla. När de åkte så skulle Gabriella stanna kvar hos oss extra länge. Min man fortsatte sitt intresse och de åkte på små resor för att köpa penslar och gå på utställningar. De åt på restauranger medan jag fick ta all allt med vår handikappade dotter.

Men i all min iver att förstå så brakade jag ännu mer. Mitt i allt tänkte jag att det enda som skulle kunna få mig på fötter var att börja jobba igen. Först på 25% men det var svårt så jag gick upp till min ordinarie halvtid rätt snabbt.

Eftersom jag tyckte så illa o kvinnan så tänkte jag att allt kanske skulle kännas bättre om jag lärde känna hanne bättre. Vi bjöd henne på mellokväll med chips och nötter. Det blev en bra kväll men satte sig ändå i mitt psyke. Det var såna där smådetaljer som blev så stora och jag tyckte då inte att mitt illamående var befogat alls.

Som att han skulle hämta henne eftersom vädret inte var bra och hon skulle slippa köra och att hon satte upp fötterna å en pall och han fick hjälpa henne av med skorna för att hon hade sån svår artros. När vi såg på TV åt vi även persikor och grädde och då sa hon till min man att han hade en klick grädde på sin söta haka eller nåt sånt. Jag förekom allt och körde henne både dit och tillbaka trots att de bestämt att han skulle skjutsa. Ingen kunde trotsa mig utan jag var stark med mitt beslut.

Men det blev en kväll som trots att den gick bra så fastnade den i min själ. Jag hatade pallen hon satt upp sina fötter på och ville hugga sönder den. Min man och jag pratade mycket och jag skrev brev till honom. Trots allt vi bestämde tillsammans om vårt liv så fortsatte det likadant ändå.

Jag hade då dåligt samvete över att sätta upp stängesel i hans liv, samtidigt som allt gjorde så ont. I mars fick jag akut tid hos psykolog pga mina svåra självmordstankar. Att bearbeta allt i flera samtal gjorde mig starkare. Till slut satte jag ultimatum men det fungerade inte ändå.

Gabriella hade under lång tid varit väldigt dålig i sin mage och det innebar en hel del hjälp från min sida. Observera från min sida. Ingen annans utan jag stod som alltid helt själv.

Så kom en konstutställning som kvinnan också var på. När vi kom fick jag stora kramar och vi gick runt tillsammans och kollade konsten. När vi sen satt vid ett bord och pratade fick jag stora pikar som gjorde mig så ledsen och på hemvägen i bilen grät jag.

Efter det har de gjort en båttur tillsammans med föreningen de är med i. Och haft sporatisk kontakt med sms i telefonen. När vi skulle åka på bröllopet mellan min son och hans fru nu i somras vägrade jag att låta kvinnan vara kattvakt och tog kontakt med en annan granne istället. Det gick bra förutom att lillkatten inte ville vara hemma når kattvakten var hor oss. Vi får fundera ut nån annan lösning.

Nu har jag skaffat mig en egen etta i staden där sonen med familj bor. Det är en övernattningslägenhet där jag inte ska bo jämt, men det ska vara min lägenhet. Det kommer att bli svårt att hålla på det men jag ska klara det.

Inlärd hjälpsamhet har min kurator och psykologen benämt mig som att ha. Kuratorn
säger att jag är en kapabel kvinna. Så jag ska klara detta själv.

Nu år sagan slut… Nu väntar något annat hoppas jag. Vi får se. Jag år lite rädd. Jag älskar den plats vi bor på. Men jag måste älska mig själv och ha ett liv som är värdigt. Jag har pratat med Gabriellas boende om att de måste ta ett större ansvar. Jag måste ta ett kliv ut ur henne lite mer. Jag säger som det är: Jag orkar inte.

Sen kommer hon att genomgå en koloskopi och vad livet då kommer att handla om… ja det blir väl nya bekymmer att ta tag i.

Ibland har jag sagt sånt där konstigt som att man aldrig kan dö. Det år inte så att jag egentligen önskar att få dö. Men jag önskar att få leva ett liv för min egen skull också. Inte bara för andra. För jag kommer att gå under om det inte blir en förändring. Så är det faktiskt.

Jag avslutar detta inlägg med några ord om brölloppet istället. Det var fantastiskt. Så vackert brukdpar, sån duktig och härlig son de har. Och ja hela festen var så fin. Älskar dom så mycket.

Och jag tänker att jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt vår handikappade dotter. Nu är det min sons tur. Det är han värd. Och det är jag värd.

Håll tummarna för mig.

Hej på er!

Nu har det gapat tomt här länge. Jag vet egentligen inte varför. Visst har behov funnits av att skriva men tiden försvann helt enkelt. Jag hade en liten tanke om att skriva en roman om allt som hänt. Den skulle heta Tre veckor i Oktober. Kanske med nån underrubrik ” Till K. om den parallella verkligheten” eller nåt sånt. Kanske inte en biografi om verkligheten utan en roman helt enkelt. Jag vet inte. Jag skriver ju så mycket utan att det blir färdigt nån gång så samtidigt som behovet finns hos mig så känner jag behov av att avsluta andra saker först. Och kanske just därför blev det stopp i denna blogg.

Men jag lever. Och har i dagsläget inga planer på att inte leva heller. Jag mår faktiskt ganska bra. Vintern och våren blev jobbiga och mycket tankar på den kvinna som min man lärde känna. Jag trodde att jag var paranoid men behövde ha någon form av stöd eftersom jag hade så mycket självmordstankar. Jag fick akut samtalskontakt med en psykolog på psykiatrin och därefter går jag nu på samtal hos en kurator. Psykologen var fantastiskt bra. Jag har nog aldrig träffat någon som det liksom föll på plats med på direkten. Kuratorn är också bra men inte riktigt lika mycket.

De har i alla fall gjort klart för mig att jag inte är paranoid utan att mina reaktioner är helt normala. Vi har samtalat om kvinnan och om mitt äktenskap, hur det har varit när barnen var små m.m. Det känns skönt att få prata och bearbeta.

Någon gång i våras ställde jag ultimatum till min man. Det fungerade ett tag och jag kunde släppa mycket samtidigt som jag visste att hon ju skulle höra av sig igen. Det gjorde hon förstås och det blev en svår tid igen.

Ungefär samtidigt var jag och Gabriella och hälsade på hos hennes bror med familj. Vi bodde på hotell och det fungerade jättebra. När vi skulle åka så sa min son att Peter och jag fortsättningsvis inte kunde bo hos dem när vi kom dit. Det blev lite chockartat och Peter blev ganska sur. Tiden gick och jag åkte dit igen, bodde på ett annat hotell… och var och kollade på en lägenhet. En alldeles egen liten etta… kanske det vore en lösning på mycket. En övernattningslägenhet som skulle vara bara min egen men med möjlighet att Peter och katterna skulle kunna följa med ibland.

Det var ett svårt beslut. Men i början av juli skrev jag på kontrakt. Så nu har jag en lägenhet som är min. Inflytt i september.

Det finns mer att berätta så jag skriver nog mer inlägg igen 🙂

Ha det bra.

”Ta det lugnt, jag tar över en stund” – en mening jag aldrig har fått av någon faktiskt.

I förrgår vaknade jag och kände mig … ja så där så man undrar om det faktiskt är på väg ut ur tunneln nu. Kanske det börjar finnas ett normal-ljus. Jag törs inte tro för mycket för om man utsätter sig nu för saker som är för mycket så finns risken att det svajar iväg åt hypohållet istället och då blir jag sjuk i vilket fall som helst. Det är svårt att balansera på det där lagomstrecket. Bara ni som är bipolära vet på riktigt hur svårt det faktiskt kan vara.

Jag har skrivit ganska mycket i den här bloggen nu. Om allt ifrån hur det är att vara bipolärsjuk, att ha barn med funktionsnedsättningar, att vara farmor, lite om hur det är att vara Marielle och vara sjukskriven från ett jobb man älskar och om att vara svartsjuk, paranoid och livet med en man som inte är som andra.

Jag kommer att fortsätta att skriva tror jag. Även om det inte känns lika angeläget om jag klarar av mitt lagomstreck. Eller så har jag mer kraft att skriva nu. Vi får väl se.

Livet med ett vuxet barn med funktionsnedsättningar är nog det som ligger närmast just nu. Jag har ju börjat på samtal på psykiatrin. Har träffat en underbar psykolog men hon skulle bara göra bedömning om jag var behandlingsbar och i så fall vilken sorts av samtal jag skulle behöva. Så nu kommer jag att få träffa en kurator. Det sägs att hon ska vara lika bra som psykologen och det hoppas jag verkligen. Min förra kurator tog det lång tid att få en bra relation till. Det gick ju bra till sist och hon var en nödvändig länk när jag mådde som sämst. Så jag måste erkänna att jag är nervös nu inför detta.

Men tillbaka till mitt liv med ett funktionshindrat barn som nu blivit vuxen. Det finns människor som liksom inte vill se den jobbiga biten. Man ska verkligen visa en fasad utåt där det bara är underbart alltihopa. De ska vara inkluderade i samhället och man ska visa utåt att det går så bra med allting. Det är liksom det som folk vill se. ”I en annan del av Köping” eller ”Glada Hudik”. Inlägg om barn/vuxna med Downs syndrom som jobbar på vanliga jobb. Eller ilskan i att de inte får göra det. Ilskan om att de inte får vara med i vanliga skolan. Nånslags bild om att det är så viktigt att använda teckenkommunikation i vanliga förskolor för att inkludera de som behöver det. Reportage på TVn om personer: både barn och vuxna, som har autism och verksamheter som blir granskade. Hur det är att leva med ADHD och bipolär sjukdom och ja en massa saker som tas upp. Rocka sockorna för alla som är olika. Ordet funktionsvariation – är det bra eller inte. Lågaffektivt bemötande – fungerar det bra eller inte…

Alltihopa är jättebra och jätteviktigt! Men slitet på riktigt i att vara förälder. Just förälder. Det där att faktiskt visa upp det som ingen vill se… Det är ganska osynligt utåt faktiskt med utbrott, med slitet (både psykiskt och fysiskt), rullstolar som inte funkar, att dra en rullstol på kullersten eller att dag efter dag se sitt barn med övervikt eller all packning som ska med när man ska åka nånstans.

Jag går även på tå lite när det gäller att visa upp vårt liv till sonen med familj. På nåt konstigt sätt så, även om han ju egentligen vet, vill man ju inte visa att om man får ett barn med funktionsnedsättningar så är det jobbigt. För tänk om deras barn får nån funktionsnedsättning… då behöver man ju ge dom hopp om att det faktiskt går. Jag tänker att om den dagen kommer när de sitter med ett sådant besked så vill jag ju inte att de ser allt problematiskt först och främst utan jag vill ju att de tänker i form av styrka på barnets faster. Att det går, det är ansträngande men det går.

Och det gör det ju. Det går.

Men ibland är det på gränsen att det går… Och då har man ingen reservork att ta till. Faktiskt.

Jag har under årens lopp känt mig helt utplånad ibland. Som att JAG, alltså den Marielle jag faktiskt är (inte mamman utan den jag är innerst inne) inte finns alls. Ibland eller faktiskt ganska ofta så har jag fått stänga av alla de där känslorna jag har. Ett liv där man bara gör liksom. För det finns inga andra alternativ.

Det är väl det livet som jag behöver få prata om med min nya kurator faktiskt. När jag berättade för psykologen förra gången så sa hon: ”Du vet väl att det inte är ett normalt liv”. Ja det vet jag väl förstås, men att erkänna det som något negativt liv är svårt eftersom man under alla år har visat upp den där fasaden om att saker fungerar. Det är så ingrott att ens barn är det bästa som finns och man gör vad som helst. Ingen kan påstå nåt annat om mig. Jag har verkligen gjort vad som helst. Jag har alltid gått genom eld. Och det har varit så självklart. Eller har det det? Jag måste påstå att det har varit självklart för alla runtomkring. För ingen har räckt ut en hand och sagt ”Ta det lugnt, jag tar över ett tag”. Förstår ni!!! Det är INGEN som nånsin har gjort det. ALDRIG.

Men faktiskt så har det inte varit självklart för mig. Då säger du säkert: jamen har du bett om hjälp nån gång, har du släppt in nån, har du låtit nån hjälpa till…. Jo det har jag. Jag har bett om hjälp många gånger, men i slutänden har jag fått ta alltihopa själv i alla fall. Jag har fått stå där med gråten i halsen och bara känt mig… som ett ingenting faktiskt. Och då kommer din nästa fråga: men har du låtit människor göra sina egna misstag eller har du tänkt att det alltid är du som har kontrollen? Mitt svar är där också: Jo jag har låtit andra försöka. Det är nog så ändå kanske att andra människor har tänkt att Marielle har gått så mycket kurser och läst så mycket och klarar av att bemöta på ett bra sätt så ingen annan har velat ta klivet in i min och Gabriellas relation för att andra människor är rädda att göra fel. Så kan det ju vara förstås. Så är det säkert. Men hur skulle jag ha gjort då? Skulle jag ha låtit bli att lära mig allt det jag kan för att andra människor skulle kunna få göra fel? Ja jo kanske det är så, det kan jag ju förstå faktiskt, att andra människor inte har vågat göra fel och då är det bättre att låta mig ta allt. Så jävla hänsynslöst egentligen. Svagt av alla att inte våga. Att inte ta steget och säga just det där: ”Ta det lugnt, jag tar över en stund”.

Jag är fruktansvärt ledsen över att ingen har sagt det. Oavsett vad mitt svar har varit så borde människor omkring mig ha vågat ändå. Så på nåt sätt så handlar det ändå om bekvämlighet. Det har varit så enkelt för andra att när jag bett om hjälp så har jag fått svaret att jag är ju så duktig, Marielle är den som kan det här.

Men jag vill inte vara duktig längre. Jag vill inte ha nåt jävla nobelpris! Jag vill ha praktisk hjälp.

Att gå

Det var längesen jag skrev nu tycker jag. Ibland vet jag liksom inte riktigt varför jag ska skriva. Det är som att sätta ord på nånting som bara blir större om jag sätter ord på det. Jag är så rädd för att göra fel liksom. Typ skriva fel och att det sedan granskas och det blir ännu mera fel.

Äsch jag gör ett litet försök här i alla fall.

Det är som om någon har tagit sig in i mitt huvud. Jag gråter och skriver små brev och sms och allt möjligt till min man. Sen tröstar han mig och säger att han ju vill ha mig och ingen annan. Men sen går det några dagar och jag tänker likadant igen. Jag gråter. Och han tröstar. Och jag tänker att jag ju är en idiot och att jag har fel.

Hon har tagit sig in i mitt huvud. Hon breder ut sig. Jag tänker… det har funnits andra förut som också varit kvinnor och hans vänner. Är det kvinnor som drar sig till honom eller är det han som drar sig till kvinnor? Varför gör det så ont i mig? Vad har jag för värderingar egentligen som inte låter honom ha de vänner han vill?

Jag kanske inte tycker illa om någon av dem egentligen och inte den senaste heller. Men hon blev en symbol för min ensamhet. För min ständiga kamp. Min kamp med alla år med vår funktionshindrade dotter. Jag har stått så ensam, så själv. Han har levt ett eget liv. Och jag orkar inte med det längre. Det är nog så det är. Hon blev droppen på nåt sätt.

Och de andra före henne har haft en bra kontakt med mig också. Jag har varit en del av det hela på nåt vis. Här blir jag exkluderad och jag vet att hon inte tycker om mig. Det är väl det som är skillnaden. Att jag inte har chansen att vara med. Eller möjligheten snarare.

Jag hatar henne för det. Jag kan inte låta bli. Och jag hatar hela henne. Jag klarar inte av henne. Hon tar så mycket energi från mig och jag ber min man att inte ha kontakt med henne och han förstår inte.

Paranoid eller normal?

På tisdag ska jag på bedömningssamtal hos psykolog på psykiatrin. Jag har så mycket olika känslor. Från att ha trott att jag verkligen är paranoid har jag fått bekräftat att min mans sätt att sköta vår relation verkligen inte är bra och nu känner jag mig paranoid igen.

Vi hade så trevligt på båtmässan. Jag vill verkligen betona det. Det var en helt underbar dag egentligen. Trots det kan jag inte slappna av. Det är som att nånting gnager hela tiden. Ambivalens tror jag man kan kalla det.

Vi satt och pratade ordentligt härom dagen. Vi kom fram till saker som kändes så bra. Och jag tror inte att han är otrogen men känslorna är problematiska i alla fall. Saker som han säger som jag inte litar på. Vi bestämde att jag skulle få veta när hon kontaktar honom men så säger han det inte i alla fall. Och jag kommer på små saker som gör mig misstänksam. Det kanske är paranoijja eller så är det helt normala saker utifrån att han döljer saker för mig. Men jag vet inte vilka stängsel jag kan sätta upp. Vad är rätt och vad är fel? Vilka värderingar har jag egentligen? När kan han ha kontakt med henne och i vilket ändamål? Har jag rätt att säga att han inte får ha kontakt med henne alls? Jag känner mig så sårad av saker hon har sagt så jag vill faktiskt inte att dom har kontakt alls egentligen, men får jag bestämma det? Och har jag rätt att bestämma att få veta när dom har kontakt och om vad? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet heller inte vad jag törs säga. Törs jag be att få titta i hans telefon efter sms som är från henne, eller kommer jag att göra så han blir arg istället?

Någon nämnde Stockholmssyndromet. När offret tycker synd om förövaren. Men vem i detta fall är förövaren? Jag vet inte. Och när jag gråter så säger jag att det är mitt fel och att det är jag som är sjuk och paranoid. Varför? Jo av samma orsak som när vi var unga, jag vill inte att han lämnar mig. Jag får panik av tanken. Är det ett helt liv som förstörs eller är det så att jag får ett liv tillbaka? Inte så att jag ångrar våra år, det är inte så jag menar, utan mera tanken – ska jag leva på det här viset i 40 år till?

Fundamentalt annorlunda

Jag kanske är paranoid ändå. Och den här bloggen kanske inte gör mig friskare. Men jag måste få ur mig känslor på nåt vis och att skriva är ju mitt sätt att ventilera så jag fortsätter ändå.

Igår följde jag med min käre make på båtmässa i Stockholm. Det är väldigt långt att åka och sen gick vi därinne i fem timmar. Peter gick vidare i några timmar till men jag gick och satte mig i bilen och jobbade lite.

Kanske var det dumt för nu har jag förbaskat ont i ryggen, men på nåt sätt var jag ändå tvungen. Och jag har en morgon med panikångest. När vi var där fick jag flera gånger nån tanke om att kvinnan som blivit mitt huvudmonster senaste tiden, skulle dyka upp och säga att hon visste att vi skulle vara där så hon letade upp oss och ville åka med oss hem. När vi gick där fick jag flera gånger för mig att jag såg henne.

Förutom paranojja har jag hamnat i ett stresstillstånd som gör mig så illa och som gör att jag inte vet vem jag är och vad jag ska göra med den person jag inte vet vem jag är. Den styrka som ändå alltid funnits, den stolthet över vem jag är, den möjlighet att själv bestämma över mitt liv, den som kan säga att jag vill inte göra det där… den finns inte längre. Jag håller hårt i min man och klarar inte att vara ensam. Inte för att jag tror att han ska försvinna egentligen och jag tror inte att han är otrogen och jag ville verkligen följa med i går och jag ångrar absolut inte att jag gjorde det – vi hade jättetrevligt och jag är stolt över att jag klarade att gå omkring där och vara trevlig och positiv. Jag vet inte vad som har hänt med mig.

Jag gav mig själv några ord igår när vi åkte hem… Jag funderar på om jag hamnat i ett posttraumatiskt stressyndrom. PTSD. Det kanske låter stort och avlägset och du säger kanske att ”nej då lilla gumman!” Men för mig är hela situationen stor och allvarlig. Det handlar om höstens känsla av att vara luft för andra människor, men även längre tillbaka med alla krav jag har haft när det gäller min dotter. Allt jag gått igenom som jag känner att jag inte orkar längre.

Jag jobbar på. Den här veckan har varit sjukt arbetsam. Och jag kan inte stoppa hjulet. Jag kan inte göra människor besvikna igen. Och jag vill det inte. Jag måste fortsätta jobba.

Men jag känner mig samtidigt som en ambivalent lögn mot mig själv. För jag vet inte vem jag är och vad jag vill och vad jat står för.

Den person jag har varit har tyckt om att vara ensam, har haft ett stort behov av att vara ensam. Nu klarar jag det inte. Det är fundamentalt annorlunda. Så vem är jag nu? Vem är jag när jag ligger och gråter på golvet och är desperat?

Jag vet att du läser min blogg.

Jag vet att du läser mina mail.

Jag vet att du har letat igenom min förra blogg.’

Jag vet att jag inte är paranoid.

Det är bättre att du pratar med mig.

En sån här lek kan vi inte leka.

Tänk om jag är elak

Första dagarna i veckan som gått föll jag tillbaka några gånger. Jag försökte verkligen att inte låta henne komma in i mitt liv men det blev några gånger ändå. Sen har det funkat med min läxa att inte prata om henne. I onsdags var de på kursen tillsammans. Min man nämnde henne inte alls och har inte gjort sen dess heller. Däremot vet han inte om han kommer att fortsätta kursen nu när det är fint väder. Han hade tagit hem alla sina alster och visade upp för mig. En del var häftiga, en del abstrakta målningar förstod jag mig inte på särskilt mycket alls…

Att han inte har nämnt henne har gjort att min ångest blivit jättestor. Tänk om jag har förstört hans liv!!!

Nu mår jag jättedåligt av det istället och jag vet inte hur jag ska göra. Kanske det skulle stilla min ångest om jag ändå frågade om henne. Men jag vet inte. Eller så är det bättre att jag inte pratar om henne.

Jag vet inte. Jag har ju sagt vad jag tycker om henne så det vet han ju. Men tänk om jag är elak och begränsar honom så han inte har ett eget liv alls efter det här.

Tänk om jag är elak. Det vill jag inte vara…