Nyårsinlägg

Nån slags summering och funderingar kring det kommande året brukar ju vara tradition i de flesta bloggar. Det kanske kommer här också, men just nu blir det ett vardagsinlägg.

Gabriella har varit hemma hos sig några dagar men nu är hon här igen. Visserligen fick vi tid att umgås med Andreas, men för övrigt känns det inte som att hon har varit borta. Dvs nån återhämtning blev det inte direkt för min del. Däremot tror jag att det blev en välbehövlig paus för henne. Det är skönt att veta nu för tiden att hon tycker om sitt hem. Hon kan göra som hon vill, i sin egen takt och slipper andra människor precis inpå sig. Den personal som hon haft så väldigt svårt för, jobbar inte med henne längre utan har andra arbetsuppgifter med de andra ”brukarna”. Jag är glad för bådas skull att det löste sig på det sättet. Samtidigt tycker jag att det är lite vemodigt på nåt sätt att de inte kunde arbeta sig igenom konflikterna, lära sig av misstagen och komma närmre varandra. Fast det var nog faktiskt omöjligt så varför tära på varandra och kämpa i motvind.

I alla fall hämtades Gabriella igår. Andreas och jag åkte till mitt jobbgym, dvs ett gym som jag har tillgång till via jobbet, på förmiddagen. Det var skönt att få ur sig lite, få kämpa lite. Lite strul med mitt nya kort för att ta mig in i lokalerna, så jag fick gå till personalstaben och få det ordnat, men sen gick det bra. Och i omklädningsrummet hängde mitt hänglås kvar i ett av skåpen. Det har hängt där sen jag tränade sist och det var i början på december. 😀 Skönt att det kom tillrätta, jag har väl inte direkt superengagerat mig i att leta men jag har ändå undrat vart det var. Tur jag tog med mig nyckeln i alla fall 🙂

Vi delade på en pizza till lunch och så åkte vi hem. Jag var så otroligt trött så jag bäddade i soffan och slocknade bums. Vaknade av att nån galning tutade utanför huset. Ja galningen var Peter som hämtat Gabriella och ville att jag skulle flytta på bilen som jag parkerat tokigt. Han behövde byta ut sitt däck som det blivit punka på och som vi lämnat in dagen före, så han behövde stå där jag stod.

Upp ur  min skönhetssömn och på med ytterkläder för att flytta bil och hjälpa Gabriella in medans Peter tog alla grejer. Sen skulle allt plockas upp på sina platser här hemma och Gabriella och Peter skulle äta. Peter gjorde raggmunk med fläsk och vi andra kunde ju inte låta bli så det slutade med att alla satt runt bordet och käkade raggmunk.

Igår kollade vi TV och sen somnade jag skönt på soffan igen. Idag har jag vaknat dunderförkyld 😦 Andreas och Peter ska använda dagen till att packa. Andreas har fått en HiFi-möbel som ska in i bilen. Väglaget kan vara dåligt så de får starta tidigt i morrn bitti. Det blir jobbigt för G men hon får en extra stilnoct av mig ifall hon inte klarar att somna om. Det är nog ingen höjdare om personalen får reda på, men jag har ”på fötterna” så jag kan förklara och försvara.

Ja och som sagt snart börjar ett nytt år. Jag hoppas det blir ett bra år. Som det känns nu är det inte nödvändigt med nån summering, så jag säger så här:

Jag önskar att 2015 blir ett år då jag så mycket som möjligt kan leva ”innanför rutorna” dvs följa rutiner. Jag vill även fortsätta kämpa för att se en dag i taget och inte ha för stora förväntningar på mig själv; kunna säga nej till saker om jag inte orkar. Jag hoppas att jag kan fortsätta träna på gymmet, simma och kanske komma ut mer på promenader igen. Jag ska sköta min medicinering bättre. Jag hoppas på mer ordning och reda när det gäller jobbet. Och förstås färre skov eller åtminstone mildare skov. Att allt flyter bra när det gäller mina barn är ju viktigt förstås, och alla andra runtomkring mig ❤

Kram på er och GOTT NYTT ÅR!

2014 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 15,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 6 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Utbrottande och ett tufft beslut

DSC_3595Efter flera dagars lugnt julfirande i huset på landet, var det dags att skjutsa hem Gabriella i fredags. Det brukar vara jag som står för hemskjutsandet. Rättare sagt så har det alltid varit jag och ingen annan. Ibland har jag tänkt att den rutinen är dum för ifall det skulle behöva vara någon annan så är ju rutinerna ingrodda på Gabriellas och mitt sätt liksom och då kanske det inte skulle funka alls om det vore nån annan (=alltså Peter).

Denna dag i Fredags hade hon ju så mycket som skulle med och jag fick i min enfald för mig att det skulle funka att både Peter och jag åkte tillsammans med henne. Då skulle vi kunna handla både till henne och till oss samtidigt och tillsammans. Jag trodde som sagt att det skulle funka och Peter verkade med på noterna att följa våra rutiner.

Peter packade in allt i bilen medan jag diskade färdigt och inväntade Gabriellas påklädning. Så for vi nerför garagebacken och jag kom plötsligt på att fråga om allt verkligen var med. En av hennes väskor var tveksamt, så jag gick tillbaka upp till huset och gick ”ronden” för att se så verkligen inget var glömt, men jag såg inget.

Väl framme vid hennes hus och inpackande av grejer så skrev hon som vanligt sin handlingslista. Peter kollade hennes dvd-filmer ifall vi skulle låna nåt att titta på till kvällen. Han diskuterade med henne om filmerna, frågade vilka som var bra osv. Mycket utav grejerna hade han ställt på diskbänken. Jag for omkring och packade upp medan han stod där och babblade. MEN den väska jag sprungit in för att kolla efter hemma, var inte med 😦 Gabriella kom ihåg att den ramlat ner från skrivbordsstolen och hamnat i ”hålet” mellan skrivbordsstol och väggen. Lite surt blev det, men ingetDSC03216 mer. Peter och Andreas skulle in till staden på lördagen så de kunde ta med den då. Det var inga superviktiga grejer i den. Jag gnällde över att allt stod på diskbänken, bland annat lactasyden som så uppenbart skulle in i badrummet. Gabriella vände sig och såg alla grejer på diskbänken. Peter babblade vidare kring nåt (minns ej vad). Och då…. kom det självklara utbrottet. Saker som for i luften, fula ord och ”Dra åt helvete” m.m. Jag exploderade också gentemot Peter. Jag skrek att han aldrig skulle följa med mer, att det inte funkade och en massa annat. Mitt i allt skrikande och utbrottande så bestämde vi att han skulle åka och handla till oss så skulle jag gå (i svinkalla vintern) till närmsta affär och handla åt Gabriella. Peter som var rejält sur sa att han skulle åka till macdonalds och käka först. Jag trodde faktiskt på honom så jag sa nåt om att ”visst, stick då!” Att han skulle äta men inte jag gjorde mig ingenting för jag tänkte att han säkert skulle må bättre sen.

Att gå till den där affären och sen komma tillbaka tilll G ganska sent vilket skulle innebära att hon inte hade nån kvällsmat förrän sent heller, kändes inte så kul. Jag ringde min mor och frågade om hon hade lust att handla till G och det var helt okej. Gabriella läste upp sin handlingslista. Jag fortsatte att plocka grejer till sina rätta platser. Hon är duktig på att packa men packa upp brukar jag hjälpa till med, och det tar sin tid även för mig.

Peter kom tillbaka och macdonaldsbesöket var visst ett skämt. Det hade ju inte jag fattat… Så vi for iväg och efter ett tag hade mormor kommit hem till G med rätta grejerna. Skönt! Även om min mamma ofta är svår gentemot mig så är hon helt underbar när det gäller att hjälpa till med sina barnbarn rent praktiskt.

DSC03229Jag körde på hemvägen medan tårarna rann. Jag trodde ju verkligen att det skulle funka. Jag var så himla ledsen över att det inte gjorde det. Men två som lämnar varav en som babblar och inte känner till rutinerna, är en för mycket. Jag har ju tänkt den tanken så många gånger förut, men jag vill inte vara oumbärlig. Det gör mig så trött och ledsen. Jag tror kanske att Peter skulle kunna lämna i framtiden, men inte två tillsammans. Tyvärr.

Igår togs dessutom ett tufft beslut i våran lilla familj. Ett beslut som inte hade med Gabriella att göra utan Andreas. Jag följer inte med till Luleå utan han och Peter åker själva. Förslaget var inte mitt utan Andreas. Det har med min sjukdom att göra. Hela hösten har jag varit sjuk. Och jag vill inte bli det igen nu. Det vill inte de heller. Resan skulle innebära mycket vakna nätter och krånglande med mediciner eftersom jag inte tar mina mediciner när jag ska köra bil. Litium funkar men inte de övriga. Det gör ont i mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja se hur han har det. Men det här är förnuftigt. Och jag är glad att förslaget kom från Andreas. Jag är glad och stolt över att han förstår så himla mycket.

Nu kan de dessutom åka en dag tidigare eftersom vi inte behöver tänka på att Gabriella är hos oss. Vi behöver inte heller krångla med katt och kaninvakt.DSC03231

Ett tufft beslut, men ett bra beslut.

Kram i vinterkylan!

Ett liv innanför rutorna

Frihet kan vara att leva innanför ”rutorna”. Innanför Gabriellas bildscheman när hon var liten. Ruta efter ruta som bildade en helhet hon aldrig såg. Hon såg detaljer och därmed var varje ruta viktig.

Det var vi andra som såg helheten. Resultatet av detaljerna. En del förstod inte hur viktiga de där rutorna var. Bilderna på varje sak hon skulle göra tills det nådde ett mål. En väg till sitt slut.

Frihet kan vara att leva innanför rutorna. Även för mig. Innanför varje punktlista. Innanför alla rutiner. Målet är att må bättre. Att göra livet kontrollerbart igen.

Listor, rutiner, klockslag, scheman, alarm…

Jag visste inte att det var så viktigt för mig också. När Gabriella flyttade hemifrån kände jag mig allergisk mot rutiner. Nu vet jag att även jag måste ha det så där. Tyvärr. Men det är även positivt.

2015 är ett år då jag ska försöka leva innanför rutorna. För det ska ge mig en frihet att må bra.

  • ——–
  • ——–
  • ——-
  • Mål/Frihet -> Självständighet -> Livskvalitet

071Jag har lagt till hur dagar ska se ut när jag åker hem till G med henne. Jag har även ett schema mera konkret vad jag ska göra varje dag; typ vilken dag jag ska byta handdukar m.m. Jag har listor på kylskåpet samt ett med arbetstider som mera är meddelande till Peter egentligen. Alarm på mobilen förstås, även när det gäller övergångar på jobbet, men mest för mina mediciner. Rutiner när det gäller disk och tvätt gör att det blir greppbart med början och slut. Mat, träning, simning, sömn…. Det kanske låter svårt och besvärligt. Men det är min enda räddning. Det är inte svårt. Det handlar bara om att bestämma sig.

Men men… än är det inte 2015 så jag kan sitta här och mölja i mig chokladpraliner 😀

Vi lämnade hem Gabriella igår. Det blev en speciell historia. Jag skriver nog ett extra inlägg om det senare eller i morrn.

Jag har även tagit ett beslut som jag kan skriva om senare.

Men just nu vill jag sitta här och känna mig nöjd över att 2015 ska bli ett år innanför rutorna, vilket även kommer att ge frihet faktiskt.

Kram på er!

The day after the day

CSC_3661Ja så var julaftonen över och jag sitter här på juldagen vid datorn. Vi har nyss ätit lite fika och druckit glögg. Lussebulla, pepparkakor och bondkakor är viktigast. Farmor gjorde en jättegod tårta till igår också, den ska vi äta mer av senare. Julmatsrester finns kvar också som får bli dagens mat. Till lunch åt vi tomtegröt, rån och skinka ❤

Det finns ingen skinka i världen som slår Peters skinka. Jag lovar!

Julafton gick bra. Det blev lite sent bara. Våra katter och kaninen var instängda i stort sett hela dagen. Hunden var med när tomten kom. När gästerna hade gått fick våra djur öppna sina paket inne på Gabriellas rum så Ballebuskaninen kunde springa fritt. Han var mer intresserad av att försöka få ha sex med katterna än att öppna paket…

Det gick bra i alla fall och alla var nöjda.

Maten blev bra och efteråt åt vi efterrätt i form av farmors tårta.

Inte ett enda utbrott eller gnäll från Gabriella trots att inte gästerna kom iväg förrän runt halv nio på kvällen. Det hade hon aldrig klarat förr.

Vi har ju firat jul med farmor och hennes särbo i många år nu hos oss, och innan dess var vi hos Farmor och hennes dåvarande man som nu är död sedan flera år tillbaka. Så en farmorjul är helt enkelt en riktig jul. Många gånger har det varit rörigt och att de har hund har ju ställt till det lite för oss med våra katter. Förresten drabbade Solkatten och hunden samman igår. Jag skulle kolla så katterna mådde bra och Sol hann sticka emellan och ner på nedervåningen där hunden var. Det blev ett jäkla liv, men Sol kom upp på övervåningen och in i rummet igen. Snabb som blixten.DSC_3655

Farmor har tagit många år på sig att förstå hur Gabriella fungerar. Hon gör det inte än riktigt, men det kan man nog inte begära av nån utomstående. Jo mormor förstår nog bättre kanske. Ändå har vi valt dessa jular ihop med farmor. Det är mycket lugnare än att fira med min syster och hennes barn. Jag har en syster till men pga bakomliggande orsaker så har vi aldrig firat jul ihop. Eller jag har tre systrar, men den äldsta bor utomlands och har gjort sen långt innan jag föddes så hon hör inte riktigt till på nåt sätt.

Ja ja Peter har en syster med familj. Dom bor långt ifrån oss. De har många gäster på julafton. En sån jul skulle vi aldrig orka. Jag har min bipolära sjukdom samt lätt att få ångest och panik i såna folkmängder. Gabriella har sin autism och just på julen är nog den som svårast. Hon har även sin neorologiska sjukdom vilket gör att hon behöver få sträcka på sig och gå runt lite ibland och samtidigt orkar inte för mycket heller. Om någon petar till henne gör det ont och om det är för varmt måste hon få spraya vatten i ansiktet utan att någon ifrågasätter vad hon gör. Eller att hon sitter i soffan med blöta handdukar över huvudet och ser ut som en Taliban 😉

Andreas har också svårt för sånt där. Att mingla och småprata och liksom vara mitt i smeten så där. Peter är väl den som klarar alltihlpa bäst så där. Men det är för att våra julaftonar är formade exakt så som han alltid vill ha det och som det alltid har varit 😀

DSC_3671Vilken familj! Men våra jular är på vårat sätt och att ha två gäster och en hund är absolut optimalt. Ibland funkar inte ens det och jag har ofta nervös magvärk innan julafton faktiskt. I år gick det ganska bra. Jag funderar på om det beror på att mitt storskov faktiskt redan var avklarat innan jul. Lite hypoman är jag fortfarande och i det här fallet så kan det ju vara bra. Mina funderingar över vad andra tycker och tänker och vilka som vill mig illa har jag ju förstås. Värst är det på kvällen/natten. Och inatt satte jag igång att gråta över Gabriellas neurologiska sjukdom. Det är så förbaskat orättvist!

Jag somnade till slut och idag berättade G att hon var uppe för att gå på toa på natten och när hon gick förbi vardagsrummet där jag sov så snarkade jag så det lät som ett odjur. Haha, jaja…. Peter fann sig snabbt och sa att det kanske inte är så konstigt att vi inte delar sovrum längre. Haha, nej stackarn!

Idag på facebook fick jag en kommentar från Peters syster om att nästa år skulle dom låna farmor och hennes särbo. Det är långt till nästa år och inget att fundera över nu, men lite ont gör det ändå. De har massor av gäster. Vi har två som det funkar med. Om dom åker ner till denna hop med människor så blir vi själva. Vi klarar väl det och ungarna protesterar nog inte. Men det känns lite konstigt. Jag tror tyvärr att jag blir lite bitter…. Vi är en annorlunda familj och vi har på sätt och vis valt att vara själva i vårt hus på landet med våra djur. Men ändå. Kanske farmor m man väljer att åka till Peters syrra för nånslags rättvisa och för att deras barn inte ska bli ledsna. Rättvisa kanske inte alltid är rätt DSC_3770eller?

Jaja. Ett år kvar och de väljer ju själva förstås. Och vi kan mycket väl ha en till och med bättre jul än annars. Jag tänker i alla fall inte ge mig in i nåt bråk med Peters syrra. Näpp.

Nu är det snart dax för lite kvällstugg och sen vill Gabriella kolla julkalendern och så ska hon duscha och behöver hjälp till övervåningen. Hoppas ni har det bra! Många kramar!

The day before the day!

Göra snyggt det sista. Åka och handla lite kompletteringar, paket och kanske nån mat. Och så hämta Gabriella.  Sen invaderas vårt hus, känns det som. Allt blir anpassat så hon ska kunna bo hos oss till på fredag.

Peter ska baka pepparkakor och bondkakor. Och sist men inte minst skinkan.

Vi ska äta taccos och Gabriella ska se på julkalendern. Viktiga tider som man inte får missa.

Uppesittarkväll? Det där är nåt påfund som Peter haft med sig sen barnsben. Man ska sitta och ta det lugnt och knäcka nötter. Okej…. hur hinner man det??

För min del är det disk efter maten och så vet jag inte om det är duschdag för G. Och kanske även för Andreas.

Jag har sagt åt alla att om något ska strykas så måste de säga till i tid. Jag ger mig fan på att dom kommer i morrn runt lunchtid och säger att dom ska ha nån skrynklig skjorta….

Ja ja du säger nog nu att då får dom väl stryka själva. Den diskussionen tänker jag inte ens ta utan svarar här och nu NEJ!

Nähäpp! Dags att sätta fart!

Kram och ha en god jul om jag inte skriver i morrn! ❤

Lite uppdatering

Världen är full av frost och is. Det är vackert när det glittrar, men isen är förrädisk. Jag behöver ju inte åka till jobbet, men ändock in till staden. Av alltihopa är vår garageuppfart det allra värsta. Den lutar rakt ner mot vår sjö fast man svänger ut på en väg strax innan. Men ändå! Det första året hade vi parkerat bilen rakt framför uppfarten och haft i handbromsen. Jag minns inte vem av oss som satt bakom ratten (jag tror att det var jag) och så började bilen glida. Fy fadderuttan vad läskigt! Nu parkerar vi inte där längre, men läskigt är det ändå när man ska ner på vägen. Man får liksom åka vid sidan om uppfarten så man hamnar ute på grannarnas äng. Jag tycker att det är läskigt att sitta i en bil som bara glider. Förra året var en kompis till Peter här. När han körde ner så åkte bilen runt ett helt varv längst ner. Han tyckte att det var skitkul…. Den humorn har liksom inte riktigt jag…

Andreas har kommit hem. Peter var och hämtade honom i storstaden natten mellan fredag och lördag. Jag har lite svårt att tygla min glädje…. 😀 Nu ska han ju vara här ett tag så lite leva i lugnet får det bli. Igår pratade vi om hans säng, han tycker att det är så skönt med sin säng här hemma och så beskrev han lite hur det ser ut däruppe…. Och jag önskar vid Gud att det inte är lika jävligt som hemma hos Julle.

För er som är nya så är Julle en kille med Asperger som har bott en del hos oss under årens lopp. Jag kallar honom för vårt extrabarn eftersom det är så det känns. Han är 26 år (ett år äldre än våran Gabriella) och flyttade till eget strax före henne. Nu för tiden har han ingen hjälp alls typ boendestöd osv. Jag har inte fått hälsa på hos honom förut, men för nån månad sen så gjorde jag det i alla fall. Det var ingen rolig syn. Nästan i klass med sanitär olägenhet. Ja killar kan ha svårt med sånt där att hålla ordning och rent kanske. Men nån gräns måste ju finnas. Så nu hoppas jag så jag nästan får panik bara av att tänka tanken på hur det kan se ut i Luleå där Andreas bor…

Nu ska vi ta och återvända till mitt jobb lite. I torsdags hade jag en jättetrevlig förmiddag med handledning hos en personalgrupp. Det är så kul när dom är engagerade och allt flyter på i en egen ström på nåt sätt. De vill absolut fortsätta nästa år också, men allt hänger på deras chef och PENGAR förstås. De ska ju vara borta från verksamheten vilket kostar samt vikarier som ska in i stället. En kostnad som både jag och dom tycker är ingenting i jämförelse med vad dom liksom får för pengarna i form av kunskap. Men men, nu är det bara att hålla tummarna.

Sen åkte jag till kontoret i storstaden och käkade mat ihop med mina arbetskamrater där. Vi skulle lämna en blomma till våran närmsta chef. Jag märkte genast att nånting var konstigt. Vi är två specialpedagoger på mitt jobb och det ska anställas en tredje. Eftersom jag har varit vad man kallar för yrkesföreträdare för oss så skulle jag ha varit med på intervjuerna. Det är dessutom så att den nya ska göra samma arbetsuppgifter som jag, men inte som den andra för hon gör annat. Chefen och jag pratade i början av veckan om att det skulle vara hon och jag som skulle göra intervjuerna. Jag tyckte det kändes lite nervöst (fast det sa jag inte till nån förstås), jag har aldrig varit med och intervjuat förut. Jo en gång förresten men då var vi ganske många.

Jag hade tänkt att skriva en hel lång berättelse här om vad som hände, men det blir för utlämnande, så jag gör inte det. Det var i alla fall saker som gjorde mig ledsen och kände mig utmanövrerad igen. Åter en sån sak att chefen säger att jag ska göra nåt och huxflux är det nån annan utan att någon ens har berättat eller diskuterat med mig om det. Jag har varit så ledsen. Arbetsuppgiften kan kvitta men det är sättet som känns som att jag inte betyder ett jävla dyft.

Nej nu är det lite rörigt här runt bordet. Får skriva mer annan gång. Kram på er alla!

Behöver få bubbla över

Hej på er!

DSC_3588Jag har massor som jag skulle behöva få ur mig. Om jobbet och senaste dagarna. Om vardagskrångel på  Gabriellas dagliga verksamhet. Om att ena katten kanske är sjuk, hennes mage ser konstig ut och hon beter sig lite mysko. Just nu är Peter iväg och hämtar Andreas i storstaden dit hans tåg gick liksom. Han skulle säkert kunnat åka vidare med buss och lång väntan men enklare för alla att hämta honom istället. Hoppas dock inte att Peter ska ha honom till att övningsköra nu när han är trött efter långresan. Här hemma är det total isgata på uppfarten och även ute på vägen. Det är läskigt att köra ner så Peter fick hjälpa mig i morse. Jag får nån känsla av att jag ska glida rätt ner i sjön annars. Fick sladd på ett annat ställe på vägen när jag körde hem förut. Fast i uppförsbackar med is går min Redbull som en traktor 🙂 Nema problema!

Jag får skriva när jag har mer känsla för det liksom. Känner mig både jäktad och orolig.

Kram på er!