Ont, varenda minut

Tisdag morgon. Jag jobbar eftermiddagar på tisdagar. Det innebär inte direkt att jag jobbar eftermiddagar egentligen. 12-16.45 men sen tar det ju nästan en timme att åka till jobbet så jag får ju åka vid 11.

För att fortsätta på temat hur jag mår så är det fortfarande åt helvete. Och jag vill inte må så här dåligt. Jag vill inte ha denna ångest.

Jag har överlevt än så här länge. I går när jag kom hem från jobbet la jag mig och sov i flera timmar. Jag ville liksom bort från världen och tog ändå en vettig lösning.

Kram på er därute. Jag lever nog i morgon också, det är jag helt säker på även om det gör ont varenda liten minut.

dsc07499

Oväntad ångest

dsc08522Jag har en sån ångest. I förrgår låg jag på köksgolvet och kröp. Slog med händer och huvud i kökssoffan. Peter kom och hjälpte mig upp. Vi var och handlade på ett stort köpcentrum i går. Jag handlade en jacka som jag blev helförälskad i. 2st BHar, trosor, strumpor, tights…Och så åt vi gott. Sen åkte vi till ett annat köpcentrum och handlade lite där med och kulglass på slutet.

Jag tänkte hela tiden att jag kanske inte kommer att ha nytta av det där, men jag handlade ändå för känslan att ha handlat liksom.

Idag är Peter och en kompis ute med segelbåten. Jag är själv hemma med katterna. Jag ska frosta av frysen och städa bland en massa bråte i lilla hallen. Igår tog vi utrymmet ner till källaren. Någon äcklig lukt fick oss att sätta igång. Två förmultna möss bakom en kartong. Men lukten håller på idag igen så jag får väl sätta igång sen. Jag hoppas få tid att stryka också.

Jag vet inte varför jag ska göra saker.

Jag är rädd. Det är klart att jag vacklar. Livet blir ju aldrig vad man tror. Ändå är jag mest avdsc08531 allt stolt. Vi kom så långt med Gabriella. Jag har kämpat så inåt helvete.

Att jag sen fick nån slags lungskit känns kanske inte lika viktigt. Jag vet inte.

Så varför har jag de här tankarna överhuvud taget? Varför har jag min ångest? Varför är det så illa plötsligt?

Förra veckan skrev jag en insändare i tidningen om gruppen som spelade. Det hade inte stått nånting om det så jag kände väl nåt ansvar kanske. Dumt. Mycket av mitt dåliga mående hör ihop med det. Jag skulle kunna skratta och rycka på axlarna. Istället har jag helt andra tankar. Destruktiva.

Jag ska försöka skriva imorrn igen. För er som inte känner mig nära. Ni andra märker ju ändå.

Jag är ledsen. Min ångest är så stor så stor. Jag vet inte vad den gör med mig. Jag hoppas kunna frosta av frysen, städa i utrymmet i lilla hallen och kanske stryka lite kläder.

Jag skulle vilja ha stora kramar och någon som torkar mina tårar. Nån som säger att jag är bra. Och att jag kommer att överleva.

dsc08538

Jag är inget annat…

Idag har jag varit på lungröntgen. Om man väljer mellan cancer eller KOL så skulle jag nog välja ????? Nej antagligen så är det ingenting.Dålig kondis säger Peter. Hur ska jag förhålla mig till allt det här…..

Mycket tankar. Jag har gråtit i flera dagar. Allt som är svårt. Bada med Gabriella. Gå i trappor. Bära tungt och långt. Skratta mycket.

Läkaren sa att det inte var lunginflammation. Men nåt annat lindrigt måste det vara. Eller hur?

Curt Cobain var Bipolär.   Det är jag också. Det är en dödlig sjukdom.

Bara det. Jag har inget annat. Jag är bara bipolär

Nirvana The man who sold the world

 

En tröst nånstans

dsc08539Det är svårt att skriva om det. Jag har ju accepterat att jag har en sjukdom som heter Bipolär. Äntligen liksom. Så det räcker. Men så är det för alla. Allt nytt skit ”räcker”. Spelar ingen roll hur många saker som händer, eller hur lite. Så om nånting har hänt och så händer en grej till så är det ändå så att det räcker. Att jag har tusen saker som har hänt spelar ingen roll, mitt är ändå inte värre än andras. Folk säger att det är orättvist. Jamen vad är det som är rättvist då?

Jag måste ha en tröst nånstans. Nåt att tro på. Jag har kämpat för min dotter. Så mycket. Och vi kom så långt. Jag är stolt. Faktiskt.

I lördags var vi på nostalgikonsert, min man och jag. Vi träffade en massa gamla kompisar. Från förr. På nåt konstigt sätt så känner jag mig stolt över att ha kompisar från förr som fortfarande bryr sig om och känner igen, som fortfarande ger en kram och undrar hur det är.

Min käre son ringde Peter igår. Han var orolig över mig. Det värmde i magen, i hjärtat. Han hade googlat mycket och läst om KOL. Han sa att det var viktigt att jag kollade allt och fick ett ordentligt besked. Han sitter i Luleå och är orolig över sin mamma som kanske är jättesjuk.

Jag måste sysselsätta mig, göra saker. Inte tänka på Gabriella – hon mår ändå ganska bra nu. Inte tänka så mycket överhuvudtaget.

På torsdag ska jag ordna med en föreläsning. Fixa fika, ordna nyckel till lokalen, kolladsc08550 powerpoint-apparaten. Hälsa välkommen.

Livet måste gå vidare. Jag ska utöka mina små promenader och lära mig dölja mina problem. Det är så jag vill ha det.

Inget annat, inget annat. Det är så jag vill ha det.

Lungsjukdom

dsc08527Jag gråter ganska mycket. Mest när jag är själv förstås. I bilen, ensamma kvällar i köket när Peter lagt sig eller som nu – när Peter åkt till jobbet och jag är själv hemma.

Jag är inte rädd eller ledsen för om jag ska dö i förtid faktiskt. Alla ska vi en gång dö, och jag har ju faktiskt försökt avsluta livet i förtid några gånger själmant. Så nej, döden skrämmer mig inte nämnvärt.

Nej, jag är ledsen. Alla somrar som jag har kunnat bada med Gabriella. Alla mina simturer på simhallen i storstaden. Alla mina fina promenader i naturen.

Han har ju fel förstås, den där läkaren som jag inte fick förtroende för alls. Men jag vet inte vad en lungröntgen skulle kunna visa som är bättre heller.

Jag är arg. På livet. Jag har väl fått min skit! Det borde räcka nu!

Det finns två vägar att gå. Så igår när jag handlade vräkte jag ner en massa olika grönsakerdsc08538 i vagnen och tänkte att Nu jävlar – ska jag leva ett sunt liv! Jag ska visa mig själv att jag kan må bra.

Men så finns en annan väg. Live Hard Die Free. Ha så roligt som det bara går. Kosta vad det kosta vill, men livet är mitt och jag kan leva hårt bara det är kul. Att gå på punkkonsert och att våga göra allt det där som i nuläget ger mig panikångest. Att passa på nu… livet är kort, man måste hinna göra allt det där man vill.

Och så Gabriella. Gabriella.

Andreas ringde mig häromdagen. Han var orolig. Vi pratade om att tatuera nåt tillsammans. Ett slags tecken på att vi alltid hör ihop, min son och jag.

Solen skiner. Och allt är så jävla fel. Det är så fel.

I lördags var jag på min systersons 40-årskalas och sen var jag på punkkonsert. Det gick bra. Än så länge är jag en människa här på jorden. Jag ska träna upp mig – gå till grannarnas brygga och sen lite längre och lite längre. Jag ska äta dom där grönsakerna jag köpte. Och jag ska leva ett liv som är kul.

dsc08542

Jag ska torka tårarna

Jag skriver detta i min blogg eftersom den är mer eller mindre hemlig. Fast jag vet inte vad jag ska skriva och jag har glömt vilka ni är som läser detta. Jag var på läkarbesök på vårdcentralen på förmiddagen. Efteråt har jag skojat och skrattat, tänkt äsch osv. Inte trott på läkaren. Och det gör jag nog fortfarande inte. Faktiskt så tror jag att han har fel. Han ska skicka mig på lungröntgen,men jag vet inte vad jag hoppas att den ska visa. Jag har flamsat till min dotter och till min mamma om att de ska ta det med en nypa salt och det är inget farligt, man kan stoppa det här. Jag har ett intyg med tre stora bokstäver. Och nu har det landat. Jag har läst på internet och det är ändå ganska likt. Jag befinner mig i ett litet chocktillstånd, Det går snart över och han har nog fel. På läkarintyget står det KOL.

Oavsett så ska jag försöka förändra mitt liv. Jag vet ju inte om det går eftersom jag har så stora problem med lungorna och då inte kan röra mig ordentligt. Nyttigare mat, dvs mer grönsaker, frukt och försöka äta en portion istället för två. Röra mig lite i taget, korta promenader och utöka vartefter jag orkar. Vila när jag måste och inte pressa mig så mycket att jag får vad jag kallar för Lungflås. Jag älskar godis och fikabröd men får försöka minimalt eller en dag i veckan.

Ja käre värld här kan jag sitta och drömma om ett bättre liv. När det snarare är påväg att bli sämre.

Vilket besked!

Jag tror fortfarande att han har fel. Läkaren alltså.

I morrn ska vi på 40-årskalas och därefter på konsert och träffa gamla kompisar från förr. Biljett är köpt. Jag ska torka tårarna. Jag orkar nog inte hoppa omkring, jag får försöka klara det ändå.