Gråt, panik men ändå en plan att lukta på skogen

Nu är mitt älskade barn här. Hon som lever med en depression men faktiskt klarar att gå bättre just nu. Nånting negativt och nånting positivt. Men av nån konstig anledning så kan jag inte glädjas åt hennes motoriska framgång. Det går inte. Det negativa gör för ont. Hennes tårar – mina tårar. Hennes svarta tillvaro inuti gör min tillvaro svart också. Maktlösheten som vrider sig inuti mina ådror.

Och vem är jag mitt i alltihopa?

Igår morse var jag på gymmet och tränade. Efteråt skulle jag till apoteket. Var tvungen att lämna krångliga förklaringar på varför jag äter både 100mg och 25 mg av en sort. Han trodde att jag bara skulle ha den senaste som var utskriven och jag var tvungen att förklara varför jag åt bägge sorter. Det där är inte schysst tycker jag; att stå där bland en massa folk och förklara saker om sin psykmedicin. Inte för att jag egentligen skäms längre, men att stå där och argumentera är i alla fall jäkla jobbigt.

Då! Sa det pang! Golvet gungade, synfältet blixtrade, människor blev som diffusa figurer och hjärtklappningen kändes ända upp i huvudet. Jag betalade och skyndade mig ut. I bilen landade allt och jag grät. Sen åkte jag till jobbet och jobbade fram till lunch. Då satt en arbetskamrat och jag och pratade om Gabriellas svårigheter och hur hon mådde m.m. Då kom det igen. Tårarna.

Efter jobbet hämtade jag Gabriella. Det tar en oerhört lång tid nu för tiden att komma iväg. Hon som varit helt otroligt duktig på att packa, klarar det knappt alls längre. En personal hade hjälpt henne lite och när jag hade pratat med henne på dagen så var det bara lite kvar. Nu var detta lilla fortfarande kvar och hon hade inte gjort nåt vettigt alls. Vi kom iväg till slut men var tvungen att handla lite kompletterande saker på en liten affär i staden. Fick ännu en panikattack och när jag satt i bilen så grät jag hejdlöst. Tårarna bara rann. Det blev bättre efter en stund när jag åkte på stora vägen.

Men känslan sitter kvar även idag. Det där hopplösa, trötta, gråtiga.

Vi ska gå ut en sväng sen. Försöka komma upp i skogskanten, lukta på skogen.

Livet på hal is

I går kom snön. Idag kom isen. Alltså de kalla vägarna blev hårda av regnet och alltihopa blev ishalka. När man kommer ner på våran väg kan man välja att åka höger eller vänster. Vänster är snabbaste vägen till jobbet, men då måste man nerför en lång och krokig backe. DEN är verkligen inget kul. Om man åker åt höger istället så är det lite längre och fler backar men dom är ganska små. Jag valde vänster. Hur dum får man va?? När jag var framme vid den långa skruvade backen kände jag att NEJ, det här klarar jag inte. Då körde jag in på en liten väg till en sommarstuga och skulle vända, men var först tvungen att backa ut och då började bilen glida. Jag fick upp den igen och åkte åt andra hållet. Det var inget läskigt alls, så varför valde jag inte den vägen på direkten.? Nu var jag ju jättesen dels för att den vägen är längre men också för att jag redan åkt åt andra hållet och sen fick åka tillbaka….. Tokigt!

Gabriella har det fortfarande besvärligt. Jag försöker hjälpa henne att hitta på idéer, men det misslyckas. Nu känner jag att jag går bet totalt. I lördags hade vi planerat att vi skulle komma hem till henne och ha med oss Solkatten. Det var bara det att jag hade sån fruktansvärd magvärk. Peter åkte i förväg och så åkte de och käkade hamburgare. När jag kom dit så hade Peters bil stannat. Batteriet var slut, så jag var tvungen att åka till Burger King med startkablar. Det ordnade sig och vi kom hem till G där Sol låg under soffan och var ledsen. Han kom inte fram på hela tiden. Suck! Men vi spelade spel m.m. så det blev ganska bra ändå. Peter åkte före mig och när det bara var G och jag så bröt hon ihop och grät så det gjorde ont i mitt hjärta. Hon ville följa med hem men jag sa nej. Jag förklarade  att det bara skulle vara dumt att ägna en massa tid åt att packa och så skulle hon komma till oss i bara en natt och så packa igen. Nej ingen bra idé och det förstod hon förstås. Men hon var så ledsen. Älskade unge, hon vill inte bo där längre och vad ska jag göra?! Jag hade med en plastback för att vi eventuellt skulle kunna packa undan en del av hennes grejer för att snygga till och få lite ordning, kanske köpa nytt. Kanske hon behöver lite uppfräschning för att trivas bättre igen.

Men sen har det ledsna fortsatt. Både söndag, måndag och idag har hon ringt och gråtit. Det här är så jobbigt. Jag vill verkligen inte att hon flyttar hem igen. Det måste finnas nån annan lösning.

Jag lever på glädjestunder. Att skratta i stunden, att känna ett uns av lycka. I fredags träffade jag tre tjejer som jag pluggat med en gång i tiden, på högskola. Vi har så kul ihop. Skrattade så jag grät ibland. Helt underbara människor!

Igår träffade jag en kvinna som har ett liknande jobb som mig fast en annan slags anställning kan man säga. Vi fann varann på direkten! Det bara klaffade genast. Så lättsam! Jag följde henne en dag i hennes jobb eftersom hon ville ha råd och stöd av mig i det hon gjorde. Dagen bara sprang iväg! Tjoff, så var den slut!

Idag hann jag nätt och jämt till jobbet pågrundav den där jäkla halkan, men vi hade påhälsning av två hundar (gud vad goa!) så det blev en bra dag även om jag inte hann det jag skulle alls…

Nu har Gabriella ringt igen och gråter.

Jag suger åt mig ett liv där hon inte är med hela tiden. Och ändå… orken att vara glad finner sig inte i alla fall. Svårt att förklara. När hysterin kommer ur telefonluren så känner jag mig arg. Jag skulle vilja skrika, slänga iväg telefonen, be henne dra åt helvete.

Nej så får man inte säga. Jag älskar henne så mycket. Jag är desperat.

Det är så svårt för er att förstå om ni inte har varit i samma sits.

Varför?

Ibland funderar jag över varför jag bloggar. Svaret är ganska enkelt. Det finns i titeln till bloggen. Jag bloggar för att skriva om mitt liv. Som ett slags dagbok. Och för att det kan ge dig nånting att läsa. Ja varför läser du?

Jag skriver ett nytt inlägg vid ett senare tillfälle, för nu ringde telefonen och ”tiden” tog slut.

Men en liten undersökning:

Varför läser du min blogg?

Medan snön faller

Jag har en son som är militär. De ligger som första reserv att åka iväg och kriga när det behövs. Kanske faktiskt inte ”om” utan ”när”. Jag har inte pratat med honom på några dagar och igår fick jag plötsligt panik. Jag chatt-mejlade via facebook och vantligt hotmail. Jag ringde och sen skickade sms. Skrev att han fick höra av sig mitt i natten… bara han hörde av sig.

Efter nån timme fick jag sms-svar. Han var på övning. Jag hade tänkt tanken att det kunde vara så. Jag hade scrollat igenom allt på internet som hörde ihop med hans placering. Och hittat nån notis om att de skulle vara på övning i Boden. Men jag vågade inte tro det förrän jag fick besked från honom. Jag är kanske hispig men jag är så rädd att han plötsligt bara har åkt iväg till Syrien eller Irak.

Min son. Min knobbe. Jag har ju vetat och förstått att han är militär och jag har tänkt tanken så många gånger, att en vacker dag kanske han åker iväg. Till ett krig någonstans. Eller till ett krig som kommer till oss. Man vet ju inte.

Man ska inte vara rädd men vaksam. Man ska leva sitt liv som vanligt. Inte undvika speciella platser. Terroristerna vill sprida skräck. Och man ska inte låta det ske. Man ska inte låta dom segra.

Man kommer till jobbet och i fikarummet pratar man om annat. Alldagliga saker. Man handleder en personalgrupp om livskvalitet för personer med funktionsnedsättningar, man kontaktar en arbetsledare och har diskussion om rättigheter för en tjej som har en daglig verksamhet som inte funkar, man har möte med en läkare om vem som ska göra vad och varför…

En del fattar inte hur jag kan ha ett jobb som är så likt mitt eget liv. Och jag fattar inte varför det skulle vara konstigt. Jag tycker inte att det är konstigt. Jag strider på mitt sätt. Både på mitt jobb och för min familj. Det ena gräver inte ner det andra. Nej, tvärtom. Det ena ger nyttig kunskap att använda i det andra. Jag mår inget dåligt av det alls. Det blir inte för mycket.

Jag skulle bara önska att min älskade dotter hade det bra. Då skulle jag kunna släppa den biten. Jag skulle kunna jobba mina fyra timmar och ha trevliga besök hos henne. Vi hade så ett tag. I flera år faktiskt. Nu minns jag det med värme i hjärtat. Det var inte så längesen som man kunde komma dit och hon tittade på serier på TV som hon älskade. Charlie Sheen. Hon skrattade så hon nästan grät ibland. Och hon kunde ringa och berätta långa berättelser om de tokiga serierna.

Men livet vände snabbt. Hon kan inte vila längre som hon gjort. Hon kan inte koncentrera sig på att ligga och lyssna på musik, det var längesen hon läste nån bok – hon som kunnat läsa ut böcker på löpande band. Hon klarar inte att ta medicinen själv längre. Nån personal måste sitta och kolla så hon inte glömmer vad hon håller på med. När hon flyttade hemifrån så hade hon inte ens apodos utan höll koll på sin medicin helt själv.

Vad hände?

Jag sprang runt och ordnade möten, hade långa förklaringar för läkare och boendepersonal om hur hennes tankeutveckling såg ut. Jag tog hem henne  hit. Vi gjorde visuella planeringar och utflykter till grannstadens Max-restaurang och till fågeltornet. Jag har foton på henne där hon ler, där hon skrattar, där hon busar.

Vardagen idag…. Jag är ledig idag. Turbyte från igår. Peter är hemma från jobbet, han har ett stort otäckt utslag på magen…. kanske ringorm. Så han ska till vårdcentralen sen. På morgonen var han och bytte däck på sin bil. Jag ska iväg kl 14 och byta mina. Jag har däcken på ett däckhotell. Låter lite roligt… Jag måste dessutom till coop i staden och byta ut en liten sparkdräkt som jag köpte till vår lilla nykomling i släkten,  min systersons lilla Stjärna. Jag har bara sett henne på bild och köpte minsta storleken för jag tyckte hon såg så liten ut ❤ men min syster talade om att den jag köpt var för liten så jag måste byta den innan tiden för byte går ut.

Jag kanske hinner städa innan jag åker till stan.

Ute faller snön. Katterna tycker att det är kallt och blött och äckligt…

Jag var hon

Jag var hon som älskade att strida. Och ibland hatade, men gjorde det ändå. Jag var hon som gick över eld… och fick brännmärken under tårna, men jag fortsatte att gå. Jag var hon som ramlade ibland. Ändå. Också. Samtidigt eller efteråt. Huvudstupa. Jag var hon som hade en dotter som ibland skrek att hon inte ville leva. Och jag var hon som inte heller alltid ville leva. Jag var tvungen. Jag var så fruktansvärt sliten. Det gjorde så ont. Överallt.

Jag var hon som hade en dotter som växte upp och var glad ibland. Jag var hon som var lycklig när mitt barns skratt klingade. När mitt vuxna barn skrattade. När hon log.

Jag var hon som låg under täcket ibland. Andra människor kanske tyckte att jag var lat… eller bara konstig. Jag borde ju leva istället för att dö.

Så kom då åter en tid då en ung tjej mådde fruktansvärt dåligt. Min tjej. Jag var hon som hade en vuxen dotter. Som grät på nätterna.

Och jag var hon som var mamma till en deprimerad dotter. Jag var hon som var en mamma som vet, som veeeet! Hur det är att vara i depressionens klor.

Man älskar sina barn. Det gör alla. Och ibland gör det ont. Just nu gör det oändligt ont. Jag vill inte se henne så här. Jag vill inte höra henne berätta.

Men jag ska finnas där…..

Dagens inlägg

Det finns mycket att skriva om… Terrordådet i natt, Gabriellas svårigheter, mitt jobb, den stora frågan ifall jag fortfarande är hypoman eller bara normal.

Jag vet inte vart jag ska börja. Terrordådet i natt är så hemskt. Andreas ringde till oss när det började. Han hade nån specialkanal på TVn och såg allt från början. Sen satt vi framför TVn. Mest jag. Illamående. Skulle kunna ha rusat till toa och kräkts nästan. Vi kan inte värja oss. Det finns inget att göra. Antingen händer det här eller inte. Antingen kommer kriget hit eller inte. Eller kanske snarare när? Mina tankar har under en längre tid snurrat kring Gabriella. Vad skulle man göra med henne om kriget kommer hit? Men man kan nog inte planera. Man får hämta hit henne och bosätta oss här i skogen. I värsta fall gömma oss i källaren.

Jag ringde till min mamma för en stund sen. Hon skulle hämta G idag och de skulle äta mat ihop och se på gamla videofilmer hemma hos mamma. Tyvärr har hon dåliga persienner och idag skiner solen så det är inte så lätt att se på TV då, men en trevlig stund får dom nog i alla fall. Jag ringde till henne för att jag ville att hon skulle prata med G om att hon behöver titta på nyheter ibland. Hon brukar inte veta saker alls förrän vi här hemma berättar. Det tycker jag känns fel. Hon behöver hänga med i vad som händer på direkten istället. Så mamma skulle väl försöka så ett frö om det. Jag hoppas dom får en trevlig dag och att det höjer upp G lite från fallet hon befinner sig i.

Igår hade jag möte med min chef. Den ”högsta”. Den chef jag har haft som enhetschef förut har ju slutat redan i slutet av augusti och någon ny chef har inte trätt in än. Det blir nog runt nyår som den nya börjar, men tills dess får vi ha den som är chef över hela stället, även till oss. I alla fall så ska man ha nåtslags avcheckning med speciella frågor när man varit borta mer än 6 ggr på ett år. Jag har ju svårt att fatta att jag har det, men hon visade mig på en lapp så det borde ju stämma…. Inga konstigheter egentligen; det var bara lite frågor att svara på.

MEN nu har hon gjort ordentlig research hos de andra cheferna och kollat mina arbetsuppgifter osv. Och ÄNTLIGEN får jag byta arbetsgrupp. Så länge som jag har önskat detta men inte fick gehör från min förra chef. Det är ju förstås jättenervöst och läskigt på alla möjliga sätt, bland annat den stora frågan om vad mina nuvarande kollegor ska tycka över att jag lämnar dom så här. Men det får lösa sig. Jag är nöjd och glad.

Vi hade även mycket att prata om när det gäller min bipolaritet. Hon stöttar mig till 100 % och tycker att det är jättebra av mig att gå ut med det. Så skönt! När det gäller Gabriella pratade vi en del och där har jag svårt för att berätta hela historien som den är. Det är ju inte nödvändigt förstås heller. Jag har även pratat med någon/några andra arbetskamrater som står mig nära och det är ju svårt att få dom att förstå vidden av det hela eftersom jag inte berättar allt. Ibland tänker jag att det är extra svårt för människor att förstå för att hon bor på ett gruppboende. Det är så lätt att få svaret från andra att: ”Litar du inte på personalen?” osv. Jag tänker så här att om G varit en tjej som inte haft personal omkring sig och som inte haft sina stora fysiska problem… skulle nån då komma och säga att man ska släppa taget osv? Och jag tänker även på hur jag känt många gånger när det gäller min mamma som inte ringt och frågat hur jag mår och som inte sagt så ömmande saker. Jag vill inte vara en sån mamma.

Nej, jag tänker inte släppa taget. Jag tänker inte lämna henne och tänka på mig själv. För det skulle man inte göra med någon annan vuxen tjej som befann sig i denna kris. Så varför ska jag göra det nu?

Kram på er!

Rådlös

I går när G ringde mig så sa hon att hon hade haft så dåligt självförtroende  i några dagar. Och jag hörde verkligen på hennes röst att det inte var bra alls med henne. Idag har vi pratat igen och nej det känns som om depressionen har ramlat ner i ett nytt, sämre läge. Jag känner mig maktlös. Och min superkraft som fanns för ett tag sen är borta. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi behöver nån form av hjälp; G och jag. Men jag vet inte vad och jag vet inte hur eller av vem. Hon är förstås mitt ansvar, så är det ju, och jag gör allt för henne. I slutänden är det förstås jag som orkar. För att jag är hennes mamma. Och inte vilken mamma som helst…….

Fast … jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Kram på er därute i cyberspace! Säg inte åt mig att släppa taget, eller att jag måste ta hand om mig själv eller vara sjukskriven igen. Men annars…. jag är rådlös över vår situation, så ja… I’m ready to listen to you….

Gabriella – nuläget

Jag hade ju skickat mejl till min läkare och till Gabriellas samtalskontakt ang medicinändringen där jag skrev att de måste göra det i rätt ordning. Alltså innan nån ändring görs så måste:

• samtalskontakten prata mediciner med henne
• boendepersonalen få säga vad de tycker
• medicinerna ändras successivt eftersom hon är väldigt känslig

Och igår fick jag mejl från min läkare som skrev att de skulle vänta med ändring tills det var ordning på punkt ett och två. Trean skrev hon inget om men hon är ju läkare så det måste hon väl hålla ordning på själv.

Men men… Gabriella trivs inte längre i sin lilla stuga. Så hon ringde mig igår och pratade om att hon ville komma hem till oss i helgen igen. Jag skulle vilja ställa mig och skrika!!! Det är bara två helger sen som hon var här senast och i helgen som var nu så var ju Andreas här. Inget av dom är väl särskilt jobbigt egentligen för nu var det ganska längesen som hon fick utbrott. Men ändå. Det är lite jobbigt när hon är här. Hon har sina funktionshinder och det är ett ”pass” att alltid finnas till hands. Äh, ni som har följt mig förstår nog att jag behöver tid själv och det känns som om den tiden aldrig kommer ifatt på nåt vis.

Tror jag ska önska mig följande i julklapp: En månad (en hel jävla månad!!!) med lugn och ro. En sån där månad som borde kunna funka egentligen. Som hon bor hemma hos sig hela tiden. Jag kan hälsa på och vi kan göra saker ihop, men att hon BOR hos sig. Veckodagar som jag kan jobba min fyra timmar men även hinna göra saker som har med mitt hem att göra. Och helger som JAG kan få bestämma om. Bara JAG!

Jag har väl sått ett litet frö i alla fall. Jag ska köpa plastbackar med lock och så ska hon och jag gå igenom hennes saker och packa ner i lådor, med en liten historia om sakerna. Vad dom har hetat, vart dom är köpta och hur hennes fantasiberättelse sett ut. När vi har gjort det och packat undan dom nånstans så kan vi fundera på om det går att möblera om på nåt sätt. Köpa nya gardiner och persienner istället för rullgardiner.

Jag vet inte om det kommer att funka, men jag har pratat med henne om det och det har inte varit nåt vilt raserimotstånd. Jag tror att hon är öppen för idén faktiskt. Det är till och med så att hon tittat på gardiner eller alla fall funderat över det. Problemet är att hon vill ha såna gardiner som man syr själv och jag är inget bra på att sy alls och mormor har ont i sina fingrar av sin artros. Jag vet inte vem som ska göra det då…

När det gäller helgen som kommer nu så ska jag försöka avstyra att hon kommer hit. På nåt vis. Det måste gå. Kanske genom att ringa personalen och förklara att de behöver ägna henne tid så hon faktiskt tycker att det är ok att stanna hos sig. Jag hoppas även på att mormor och Gabriella kan åka och hälsa på hos hennes kusin som fått en liten flicka.

Nu ska jag in i duschen och sen jobba eftermiddag

❤

Kram!

 

Ännu ett hypomanbabblande läkarbesök

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska säga om fredagens läkarbesök hos psykiatrin. Ännu ett hypomant babbel fast nu till min egen läkare. Jag trodde nog att jag var ”frisk” innan dess, men inser i efterhand att jag fortfarande är hypoman.

Dagen innan så satt jag och pratade med en vän till mig som är psykiater. Jag berättade om G och hon berättade i sin tur om en patient hon hade haft en gång som ”plockade” ihop olika karaktärer från människor omkring sig och som sedan klippte ihop historier och placerade dem i olika sammanhang. Det blev en trygghet för henne och hon kunde sitta uppe på nätterna till exempel och prata med dom. Människor omkring trodde att hon var psykotisk, men min läkarkompis anade att det inte var så. Hon gick djupare i det hela och det visade sig att patienten inte alls var psykotisk.

Jag satt och nästan gapade när hon berättade. Precis som med min G ju! Och jag berättade om hennes tvång och ritualer och att jag tror att detta är en ny ”grej” som i kombination med fantasiutvecklingen samt religion och dessutom den egna rädslan för att vara ond.

Återigen; när man har psykotiska sjukdomar så äter man antipsykotisk medicin. MEN om man har t.ex. tvång så äter man antidepressiva mediciner.

När jag nu berättade detta för min läkare i fredags så var hon nog beredd att prova medicinbyte, men ville prata med Gabriellas samtalskontakt först. Hon sa även att det ju finns en risk att G blir sämre istället.

Allt babbel jag hade för mig minns jag inte så mycket om. Så fredagkvällen fick jag totalpanik! Jag blev rädd. Jag hade kanske gjort allt i fel ordning. Och tänk om jag saboterade för Gabriella i stället. Jag är ju faktiskt ingen läkare. Jag kan ju inte veta vilka mediciner som är bättre eller sämre för henne. Fast det kan nog inga läkare veta heller…

Jag skickade ett mejl till min läkare och jag skickade ett till Gabriellas samtalskontakt. Om att jag ville att dom väntar med att ändra nåt tills Gabriella träffat sin samtalskontakt och tills jag pratat med personalen. Och kanske det behöver vara en successiv medicinändring, men sånt borde väl läkare veta själva?? Det kan  väl  inte lligga på mitt ansvar? Och jag har god lust att säga till min läkare att hon inte får lita till hundra på mitt hypomanbabbel utan göra sig en egen uppfattning av läget. Å andra sidan är jag ju glad att människan faktiskt lyssnade på mig. Äntligen nån liksom!

Idag ska jag försöka få tag på nån personal och diskutera detta med medicinändring.

Igår var vi ute och åt pizza hela familjen. Och Andreas är orolig för sin syster faktiskt. Han frågade mig saker efteråt om varför hon betedde sig som hon gjorde och vad det berodde på. Jag berättade länge och väl kring alltihop och han sa att han tyckte att det var jobbigt. Det känns så skönt inuti att han bryr sig så mycket om sin syster. Att hand annorlunda storasyster betyder så mycket ändå.

Nu är det söndag och min sons påhälsning här är till ände. Peter skjutsar honom till stationen. Han ska åka många mil och sen ta flyget. Vi har hört om storm, men den verkar vara söderut.

Kram på er. Här är sol och  man kan gå ut i allt det gula och röda. Underbara färger! Höst!

 

Ett inlägg på väg från bordet

Andreas har varit här sen i onsdags och idag är det lördag. Herregud vad det gick fort. I morrn åker han hem till sig. Visst låter det fortfarande konstigt…. hem till sig… ?

Peter och jag har jobbat. I torsdags samåkte vi så Andreas kunde ha ena bilen och åka runt till kompisar. Det är ju ingen höjdare att samåka men det gick bra. Och jag har bestämt att vi kanske måste göra det mer framöver. För ekonomins skull. Min bil har en del stora fel som behöver fixas och jag vet inte hur det ska gå till rent ekonomiskt. Så frågan är också om det är nån idé eller om man ska sälja och skaffa en annan bil. Men vem vill ha  min Redbull? Den kanske hamnar på skroten…

Nytt lån… fler räkningar… Livet är inte så enkelt.

Vi har alla fall tak över huvudet…. och här skulle jag vilja skriva en massa mer som jag helt enkelt låter bli. Min blogg är inte politisk för fem öre. Inte alls faktiskt.

Oj mitt i skrivande stund kom min man och ska ockupera matbordet och äta lunch! Jag gick upp så sent så för mig är det verkligen inte dags för lunch.

Idag ska vi ta med Andreas och träffa Gabriella. En liten tur med rullstolen i hamnen och titta på de båtar som finns kvar längs bryggan, och sen äta pizza på restaurang.

Igår morse var jag hos min läkare. Hur det gick får vi ta i ett annat inlägg. Nu känner jag mig ivägen här vid köksbordet…

Kramis!