Klippta toppar och mors dag!

ljusrosa rosHumöret har väl lagt sig lite. Och som vanligt går allt åt fanders när mitt humör blir så här. Jag flippade ur på facebook, men nämnde inga namn eller släkt eller så. Några ”gilla” från min släkt kom inte och istället blev det en kommentar från min systersons flickvän. Allt blev lite konstigt. Hon är ganska osams med min syster rätt ofta och jag blev rädd att hon trodde att nån i släkten hade betett sig konstigt angående det där, så jag skrev att så inte var fallet, vilket gjorde att jag fick en ny kommentar från henne. Jag försökte reda ut det i mångt och mycket för mina systrars skull. Eller snarare för min skull för att jag vill behålla dom som mina vänner.

Nä nu skiter jag i det där. I dag är det mors dag. Gabriella brukar hålla reda på sånt, men jag fick nästan påminna henne och då sa hon att hon tänkt på det när hon vaknade och sen glömt bort. Jaja, nån annan lär ju inte komma ihåg…

Igår kväll såg vi på Bilbofilmen och jag orkade faktiskt se hela den här gången. Sånt är kanske inte min grej, men det gick bra.

När vi skulle gå och lägga oss stod Peter och jag på badrummet och diskuterade min hårlängd. Eller snarare att mina toppar är så slitna men att jag inte ville gå till frissan för att klippa lite toppar eftersom det blir så dyrt. Peter kom på att han ville testa lite, så det fick han…. Som sagt det handlade om att klippa lite på topparna. Inget annat. Men så hörde jag hur saxen liksom tog ett jätteklipp på sidan och jag vände mig och kollade i spegeln.

Vad hade han gjort?? Vad i hela helvette hade människan gjort??

På ena sidan så hade han klippt upp håret jättemycket. Det såg verkligen inte klokt ut. Jag fick totalt frispel och blev skitförbannad och sen jätteledsen och storgrät. Vilken cirkus det blev!!

Efter att ha varit helförbannad och jätteledsen och skällt och han bad om ursäkt och ja herregud, så gick jag och la mig. I dag har jag försökt att snygga till det hela och jag tror att jag lyckades. Jaja… nu är jag klippt i alla fall. Inte mycket egentligen men tillräckligt för mig liksom…

Här går tiden och det är hemåkarsöndag för G. Så det är dags att sätta fart.

Kram!

160

Mat och ilska!

Gabriella är här och hennes farmor ville komma och bjuda på mat. Så det har hon gjort. Mmmmm vi älskar hennes köttgryta. Och så har Peter gjort rabarberpaj mmmm, också jättegott. Jag har diskat förstås… två gånger idag. Helt okej bara jag slipper laga mat. Katterna har varit på övervåningen fast idag ville dom inte vara i samma rum så vi fick vara extra noga med dörrarna. Dörren till vardagsrummet är svår att stänga igen ordentligt. Så vi fick hålla koll på farmors vovve ❤ Han är så härlig. Han vet precis att han aldrig ska hoppa på Gabriella. Han kan hoppa på oss andra men aldrig på henne.

Sen åkte farmor och Peter till en skogssjö och flugfiskade. Farmor fick TRE Regnbågsöringar! Bara på en kort stund!

Gabriella och jag gick ett och ett halvt varv runt huset och halvvägs över parkeringen. Jätteduktig! I går gick vi till djurgravarna. Hon gnäller inte mycket och vill gå såpass långt som orken kräver.

Nu är det dags för lite thé och smörgås och sen ska vi kolla lite film…. som inte intresserar mig särskilt, men jag är med en stund ändå.

Jag har suttit och läst en blogg som Peters syster har och hon nedvärderar psykiska sjukdomar!!! Så jag känner mig faktiskt förbannad! Men jag får reda ut det mer en annan dag. Just nu är jag arg och kränkt.

Kram på er!

rosor på träd

Läkarbesök och en telefon som ringer…

Nu är klockan mycket på dan och jag måste nog göra nån nytta tror jag. Gabriella är hos oss denna helg. Jag har varit hos min läkare på psyk.

Jag mår ganska bra men är trött. Jag gör lite för mycket och snart är sommarsemestern här. Jag spinner lätt iväg. Min läkare så åt mig att inte ha nån to do-lista när min ensamma vecka kommer i slutet av juli. Mmmm hur lätt är det? Jag älskar den veckan samtidigt som den är livsfarlig. Jag går upp i nåt maniskt tillstånd och förra året varade det till september, till och med in i oktober. Sen blev det sån krasch att jag låg på golvet och kravlade i ångest.

Men som sagt så är jag väldigt trött och borde vila, men det går inte. Överplanering i almanackan…

Jag kan i alla fall ställa mig bredvid mig själv och se bakåt på saker och ting. Förstå i ett annat sken på nåt sätt. Min läkare sa att jag kanske kunde göra detsamma framåt, men det vet jag inte hur det ska gå till. När jag blir paranoid så finns det bara en sanning och det är den jag upplever. Dvs den sanning som jag nu förstår är helt galet fel…

En helt annan sak är att det ringt i telefonen och när min man svarar så är det alldeles tyst. Så han tror att det är nån som egentligen vill prata med mig och eftersom han svarar så säger inte vederbörande nåt. Jag säger förstås att han har fel, för det har han ju. Jag älskar min man väldigt mycket och jag kan på sätt och vis förstå hans tankar, men jag kan inte komma på nåt annat att göra än att säga att han har fel och att jag älskar honom.

För många år sen – när Gabriella var liten, hände en sak som gjorde att Peter och jag gick isär ett tag, det var en väldigt kort period och han var snart välkommen tillbaka. Det tar tid att komma över såna saker, men jag gjorde det.

Vi har varit tillsammans i 30 år och det kan inte vara stopp nu! Han betyder så enormt mycket. ❤ Och jag är oskyldig. Jag har ingen aning om vem som ringer så där, och det finns ingen annan för mig. Så är det.

Nu så….

Ska jag försöka mig på ett inlägg här…

116Först ska jag bena ut hur det var egentligen med det där mötet och god man osv. Som sagt; jag var ingen bitch och hon var inte bitsk. Det blev ett missförstånd som gjorde att hon blev sur och inte pratade med mig vilket i sin tur blev jättejobbigt. Men vi börjar från början: Gabriella har två faddrar, eller kontaktmän eller vad man ska kalla det – två personal på boendet som ansvarar lite mer för G än de övriga. Vi kan kalla dom för I och B. En man och en kvinna.

Eftersom God Man (hädanefter GM och är en kvinna) brukar ha svårt att vara med på möten kring G eftersom hennes andra arbete kräver att annat har lång framförhållning, så tyckte jag att faddrarna och GM skulle kolla ut några datum som dom kunde och därefter ha kontakt med mig, så vi kunde hitta ett gemensamt datum då alla kunde. Alltså i all välmening!

Men när saker ska gå mellan flera personer så kan det lätt bli fel. Det var nämligen så att jag sa detta till Gabriella, som i sin tur sa det till personal B. Hon skulle då gå på en liten semester, varpå hon gav en lapp till personal I att han skulle ringa GM för att se ut datum. Det gjorde han, men dom fattade aldrig att dom skulle kolla flera datum, så GM gick till Gabriella och sa ett datum som hon visste att jag inte kunde. Det blev då världens utbrott och G skrek åt GM att hon skulle gå ut! Det gjorde faktiskt GM så det var ju bra.

Därefter ringde Gabriella till mig och var jätteledsen. Jag ringde till personal I. Han var jättepåstridig och sa att det ju var GMs datum som gällde eftersom det är hon som är just GM, dvs God Man. Jag blev fly förbannad och skällde ut honom. Det kanske inte var så klokt, men det gick liksom inte att ”nå fram” till honom i vanlig samtalston :-/ Tror jag. Känner jag mig själv rätt så kanske jag inte ens försökte. Men en arg Marielle är ganska arg :-O

Så småningom lugnade jag mig och vi kunde prata men han hävdade att han ju fått en lapp från 132personal B där det stod att han skulle bestämma datum med GM och att hon ju var den som skulle vara med.

Att nå fram till GM är inte lätt, men jag har henne som vän på fb som tur var för telefonnumret jag hade stämde inte längre. Så jag skrev och bad henne ringa upp. Vid det laget hade jag inte talat om vad samtalet gällde, men eftersom hon inte ringde och G fortfarande var ledsen så skrev jag ett mejl till henne. Jag var ganska upprörd. Och det var väl inte så konstigt eftersom allt blivit så fel.

Mötet var ju dessutom Gabriellas möte. Hon är vuxen och kan prata för sig, men ganska ofta blir hon ”överkörd” eftersom hon inte hinner med och eftersom många andra inte lämnar paus mellan det dom säger och därmed kommer hon inte emellan. Tyvärr är det också så att hon upplever det som att inte bli lyssnad på. En gång skrev de till och med i planen ett mål som vi inte ens pratat om. Så  hon behöver hjälp i möten just för att inte bli överkörd. Jag kan inte påstå att GM ger den hjälpen utan snarare kan det bli lite ”pakt” med personalen och jag anser att GM gör fel då! Hon ska strida för Gabriellas rättigheter och om det går på kurs med personalen så är det GMs uppgift att ta tag i det. Det gör hon inte. Hon är anställd av kommunen i sitt vanliga jobb och vill väl inte stöta sig med dom tror jag.

I alla fall så blev mejldiskussionen mellan mig och GM ganska hätsk. Helt onödigt. Jag talade om att det var i all välmening som detta blev, men hon ville liksom inte lyssna utan framhöll sitt datum och att det var hon som var Gabriellas lagliga företrädare.

133Alltihopa blev verkligen jätteknäppt. Gabriella ville att jag skulle vara med och jag kunde inte det datum som GM ville. Jag ansåg att vi skulle hitta ett annat datum och det blev en sån jävla cirkus!!!

Till sist mejlade GM ett annat datum till mig. Hon var väldigt kortfattad, så jag förstod att antingen var det surt eller så gjorde hon så för att jag skulle sluta mitt mejlande. Jag har ju sagt till folk att om jag går igång så är det bättre att dom avslutar istället för att fortsätta.

Men jag ville ju förklara mig och ingen ville lyssna – alla var bara fruktansvärt irriterade.

Nu blev det ju det nya datumet, dvs 20:e.

Och som sagt en God Man som inte pratade med mig, inte ens sa hej, och när hon ville säga nåt så böjde hon sig fram och pratade med personalen enbart och ganske tyst. Flera gånger tvärtemot vad jag sa.

Sist sa hon till G att ”Du ringer väl om det är nåt?”. Sen gick dom. I samlad trupp, precis som när dom kom. Antagligen hade hon gått till personalen först så dom gått tillsammans till mötet.

Att G skulle ringa om det är nåt är också lite konstigt eftersom G oftast inte får tag i henne och pratar Gabriella in på GMs telefonsvarare så ringer hon sällan upp, kanske kan ta en vecka ibland.

Ja hur går detta nästa gång…

Jag känner mig nertryckt och ledsen. Så är det faktiskt.

138

Det kom en kommentar…

För ett antal år sedan började en ung tjej följa min blogg. Det var min förrförra blogg tror jag. Så småningom blev kommentarerna av en art att de sårade mig väldigt och jag kände att jag faktiskt inte behöver den sortens ifrågasättanden i mitt liv. Jag valde att aldrig godkänna hennes kommentarer och således blev de heller aldrig automatiskt tillhörande något av mina inlägg. Ingen annan såg dom och jag kastade genast bort dom. Det handlar kanske inte om att jag inte kan ta kritik utan mera om att jag faktiskt blir sårad. Och så tänker jag att jag inte riktigt förstår varför man fortsätter att följa min blogg när det känns som att hon tycker att allt jag gör och tänker är fel! Det är helt upp till var och en om man vill läsa här eller inte. Hon har följt mig i så många år, men i kommentarerna får jag mest kritik och skit.

Snälla du: läs någon annanstans!

Denna kommentar innehåller dock saker som jag skulle vilja svara på. Istället för att godkänna kommentaren så klipper jag in den här och ska försöka svara så gott jag kan.

”Hej.Jag vet ju hur du har gett respons på negativitet förr i denna blogg därför vågar jag inte skriva vem jag är.

Det jag tänker är om du har samma attityd mot personal,godeman.Att nej jag vet allt ni har fel attityd då förstår jag godeman blir bitsk.

Jag jobbar på ett ställe där vi fått stränga förhållningssätt och order om hur vi i personalen ska prata och besvara föräldrarna till brukaren.
Och detta har vi då.föföräldrarna annars skapar osämja i ggruppen pg av dominerande sätt
Men jag accepterar det då föräldrarna inte mot mig bettet sig bitchigt
Och då vi nya direkt blir varnade om hur vi bör och inte bör bete oss när föräldrar är närvarande

Och vad har detta med dig att göra?

Jo godeman hade säkert fått tillsatt att inte reta upp dig i onödan då du skapar kaos.
Och fortsätter du kommet du nog snart inte ha någon dotter kvar
Då godmanskap kan omvandlas till förvaltarskap där förvaltare beslutar att besök får ske av tex mamma men övervakat eller med noga protokoll vad du sagt, gjort.

Och det kommer då innebära att du inte får vara med på möten eller något sådant

Så jag föreslår att du visar en trevlig ton och betende och visar att du klarar av att lyssna och kan komma med goda råd.Utan att det är bestämande.

Säger det här för ditt bästa.”

Mina svar:

  • Min respons på negativitet……. Den här bloggen handlar om mitt liv. Det är en berättelse kan man säga. Jag sitter inte och ropar ”Hjälp mig! Tala om vad jag ska göra!” Jag berättar om mitt liv och de flesta som läser här känner igen sig eller tycker om mig eller är nyfikna på ett liv som mitt. Jag skriver inte här för att få negativitet. Sorry, du har fattat fel!
  • Jag vet inte var i min text du hittar nåt om vilken attityd jag har gentemot God Man och personalen. Jag tror faktiskt inte att jag visar nån konstig attityd mot dem. Jag är en mamma och kommer alltid att strida för min dotters skull och jag känner henne bäst. Det är inget konstigt med det utan snarare vore det konstigt om det vore tvärtom.
  • God Man har inte varit bitsk. Och jag är inte bitchig!
  • Det du beskriver om förhållningsorder som ni har fått i personalgruppen är ju fruktansvärt! Jag skulle anmäla dom! Jag träffar många personalgrupper i mitt jobb och har aldrig varit med om nån där man fått förhållningsorder om hur man ska prata med föräldrarna till brukarna.
    ”Att detta då beror på att föräldrarna annars skapar osämja i gruppen pga av dominerande sätt”. ”Och då vi nya direkt blir varnade om hur vi bör och inte bör bete oss när föräldrar är närvarande.”
    VAD ÄR DETTA FÖR INSTÄLLNING???
    – Visst kan man som personal prata med varandra om situationer som är svåra och jobbiga med föräldrar och att man ibland kan behöva ha ett gemensamt förhållningssätt men inte utifrån att föräldrar i allmänhet blir dominerande.
  • ”Jo godeman hade säkert fått tillsatt att inte reta upp dig i onödan då du skapar kaos.” – Jaha, vad bra tycker jag. Vem kommer nån vart med att reta upp nån annan i onödan…. Det finns väl aldrig nån anledning att göra det.
  • ”Och fortsätter du kommet du nog snart inte ha någon dotter kvar Då godmanskap kan omvandlas till förvaltarskap där förvaltare beslutar att besök får ske av tex mamma men övervakat eller med noga protokoll vad du sagt, gjort. Och det kommer då innebära att du inte får vara med på möten eller något sådant.” – Känns lite som hotvibbar, även om jag vet att du inte menar riktigt så. Det här är ju en stor skräck förstås. I mina hemska timmar kan jag också tänka så.
    Här slänger jag ur mig en fråga till alla er läsare: Innebär detta att man alltid ska tiga och lida och inte våga kämpa för min dotters väl och ve, aldrig kunna säga ifrån – med tanke på att jag kan ”tas ur vägen” och att God Man kan förvandlas till Förmyndare?
    Och visst kan jag vara rädd för detta, men vad har God Man för nytta av det? Och jag utgår faktiskt från att personalen vill min dotters bästa och att de anser att jag är en viktig person i hennes liv (till och med viktigast). Jag tror att dom är glada att jag hjälper till. De vill inte ha hela ansvaret själva. I lördags följde jag med henne till optikern för att de hade personalbrist. Vad skulle hända om jag inte fick vara själv med henne? Vem skulle följa med henne till optikern?
  • När det gäller att omvandla ett God Man-skap till Förvaltarskap så är det så att personen ska ha väldigt stora svårigheter med att t.ex. förköpa sig och kanske dra på sig stora skulder m.m. Min dotter är precis tvärtom, hon är jätteduktig på att spara och ha hand om sin ekonomi, så egentligen skulle man snarare kunna omvandla God Manskapet till att hon skrev fullmakter till människor som kan hjälpa henne med saker. Det är en möjlighet som ofta glöms bort, men faktiskt väldigt möjlig. Nu tänker jag att en God Man snarare kan se till helheten och hjälpa henne med annat också såsom blanketter, deklarationer osv. Jag är jätteglad över att jag inte är den personen som har ansvar för sånt. Men om det skulle vara så att det inte fungerar med God Man framöver så är det nog snarare den möjligheten vi får fundera på.
  • ”Så jag föreslår att du visar en trevlig ton och betende och visar att du klarar av att lyssna och kan komma med goda råd.Utan att det är bestämande.”
  • Ja?! Vad anser ni andra om detta förslag från tjejen som skrivit kommentaren ovanför?

Jag tänker att det finns mycket i kommentaren att fundera över. Inte bara utifrån skribenten och inte bara utifrån situationen som jag beskrivit, utan även om samhället i stort – ”Vi och dom”-tänk.

Jag kommer att i nästa inlägg beskriva vad som hände egentligen mellan mig och God Man innan mötet. Vad det var som orsakade det hela. För …. det vet ni ju inte än. Ingenstans hittills står beskrivet att jag varit bitchig eller haft en otrevlig ton.

Och återigen föreslår jag dig som skriver detta; hitta nån annan blogg där du trivs bättre med den som skriver bloggen!

Lite ledsen över ett möte

Eh…. Nåt annat nu då!

Det känns som om det händer saker i mitt liv som jag skulle vilja berätta mer om, men inte orkar just då och sen är det så passé så det är svårt att minnas hur det var egentligen.

I onsdags var det genomförandemöte på Gabriellas boende. Ett sånt möte innebär att man går igenom och tittar på hur hon har det och saker som hon kan utvecklas i när det gäller hennes boende och vardagsliv.

Det gick väl bra det mesta, men jag var väldigt ledsen efteråt. Det var nämligen så att det hade blivit ganska många turer kring datumet innan det blev bestämt och det hade inneburit lite knövvel med hennes God Man, så …. Ja när mötet väl ägde rum, pratade inte Godemannen (som är en kvinna) med mig alls. Hon tittade inte på mig knappt och hon sa inte hej när hon kom. Om hon hade nåt att säga under mötet så lutade hon sig fram emot nån av personalen och halvviskade till dem vad hon tyckte.

När de hade gått var jag så ledsen. Det kändes så fel alltihop.

Usch ibland blir livet så konstigt…. Jag kan mena så väl och så blir det så fel.

Kram på er därute! ❤

 

Musik

Idag är dagen efter att Måns har vunnit Schlagerfestivalen i Österrike. Jag måste erkänna att jag är en schlagernörd. Jag vet inte hur det blev så. En gammal punkare som så småningom övergick till hårdrock (väldigt kort period) och independent, men stannade kvar i Guns and roses och Axl Rose med sin vickande rumpa 😉 – love it! – En mellanperiod följde med Mix megapol och Rix FM. Det kom sig av att jag behövde den musiken när jag körde bil och när jag diskade. Jag gillar det än. Robbie Williams är en favorit bland många många andra. Nirvana, Courtney Love, Thåström och underbara Lars Winnerbäck är väl dom som är allra bäst tror jag. Jag kan ha glömt nån.

Men i alla fall…. från detta till… Melodifestivalen och schlagerlåtar? Ja hur kan man t.ex. rösta på Hasse Andersson???

Kanske det är myspysstunderna framför TV i soffan med lite godis. Spänningen och mitt eget tyckande. Jag är inte ett dugg sportintresserad så detta är nog mera min grej.

Och idag jublar mitt hjärta. Inte bara för att det är Sverige och en bra låt. Utan även för att jag gillar Måns härliga leende. Så öppenhjärtigt! Tänk om jag vore mycket mycket mycket yngre… då skulle jag vara kär 🙂

Här kommer någon som jag faktiskt var kär i, bara en kort tid innan han dog. Jag var väldigt ung och hade precis fått upp ögonen för punken. Han fanns nånstans i fjärran. Jag hade ingen aning om vem han var eller vad han stod för först. Han var fin och han var häftig. Och farlig. Spännande. Lite läskig. Och ni som känner mig väl vet ju att det var sånt jag föll för….

https://www.youtube.com/watch?v=CIp_N6bjj64

Jag har länge försökt börja läsa böcker. Men sen jag började äta mediciner har det varit svårt. Jag vet inte om det är därför, eller om det helt enkelt är så att min koncentration har blivit sämre med åren. Härom dagen kom jag på att jag nog i alla fall skulle läsa boken om Nancy Spungen igen. Jag har läst den två gånger förut. Jag tror att det blir utifrån ett nytt perspektiv igen om jag läser den nu.

Om du inte vet vad jag pratar om så var hon flickvän till Sid Vicious. Om hon så småningom tog sitt liv eller om det var Sid som tog död på henne vet man inte säkert. Det är dock inte det viktigaste med boken utan berättelsen om vem hon var. Det är hennes mamma som skriver tror jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Spungen

🙂 Inte riktigt vad jag tänkt skriva om, men ändå 🙂

Skrivklåda och otid

Lördag. Jag har egentligen massor att skriva. Och behöver det dels för att hålla bloggen vid liv, men även pga skrivklådan. Det jävliga är att ju längre tiden går desto svårare är det ju. Tiden räcker inte och så behöver jag liksom strukturera upp det.

I veckan var jag med Gabriella på genomförandemöte på boendet. Det gick så där. Jag var ganska ledsen efteråt faktiskt.

I dag ska jag följa med henne till optikern. Hon har beställt tiden själv och jag har ingen aning om vad hon har tänkt sig. Å ena sidan tycker jag att det är häftigt när hon gör så där – fixar saker på helt egen hand.  Å andra sidan har jag liksom inte nåt grepp om det ifall det blir nåt ”fel”.  Jag känner dessutom optikern vilket kan vara både för och nackdel.

Vi får väl se…

Nu sitter jag och lyssnar på Måns och det är klart han vinner ikväll. Det hörs ju på publiken… 🙂

I övrigt gillade jag mest Slovenien och Here for you!

Alltså jag pratar om schlagerfestivalen förstås 🙂

Hitta mönster

100Jag har bestämt mig för att försöka läsa bakåt och hitta mönster. Vår är inte min grej, men det känns som om jag drar iväg korta svängar i racerfart och så ramlar under ytan för att sen dra iväg igen. Jag försökte att ta facebookpaus och allt blev faktiskt bättre. Men sen satte jag ju igång med hemsidan istället och det ena ger det andra och så satt jag där sent på nätterna och grejade igen. Peter sa vad han tyckte och det är bra. Problemet är att jag inte alltid kan lyssna….

I början av mars micklade jag med medicinen. Samtidigt blev jag förbannad på psykiatrin för att dom inte hjälpte mig med stöd vad gällde anpassningar i jobbet. Påsken innebar tusen driljoner aktiviteter och träffa släkt m.m. Det blev för mycket. Jag stod även och höll information för 200 pers i två omgångar.

Allting är så jäkla kul. Det går inte att sortera. För om jag drar ner på en del engagemang så är inte jag mig själv längre. Det handlar om val och det handlar om att tänka i längre framtidsperspektiv.

Men mitt liv är så här. Och det är inte så lätt. Just nu är det nog mest det att jag behöver hitta mönster för att kunna förstå vad som händer inuti mig. Ibland tänker jag: Oj nu har jag nog varit hypoman en period, eller: Undrar om jag är på väg ner under vattenytan? Ibland tänker jag att jamen nu kan jag nog säga till folk att jag mår bra….. och nästa dag stjälper allting.102

Till viss del handlar det om hur jag planerar mina arbetsdagar. Jag har inte särskilt stor framförhållning här heller. Mitt i situationen räknar jag timmar, men det är inte bara det som är viktigt utan faktiskt hur timmarna ligger. Att jobba 13-17 kan ibland vara lika jobbigt som att jobba 8-16.30, beroende på hur dagarna runtomkring ser ut. Allt hör ihop. Och blir det dumt alltihopa så sitter jag med svidande ögon och gråter.

I fredags när vi skulle på vernissaget så var jag rädd för att det skulle göra att jag blev dålig. Jag önskade egentligen att inte behöva åka. Men det gick ju bra. Sen vet inte jag hur lång tid det kan ta innan det visar sig att jag har gjort för mycket. Jag vet inte vad som händer t.ex. hemma hos G som gör att jag reagerar med hypomani eller blir så trött att deppet knackar på.

Ute växer gräset alldeles för högt. Scillan har gett sig av och nu kommer min älsklingsblomma Förgätmigej och Liljekonvalj-doften sprider sig redan från backen bakom huset. Jag borde gå ut och gå eller göra nån utenytta, men har svårt att förflytta mig på nåt sätt. Och det finns alltid saker att göra inne. Om jag är själv så blir inget färdigt. Jag börjar överallt men slutar aldrig med nåt utan hoppar till nästa grej. Och om min man är hemma så blir inte heller så mycket gjort. Jag vet inte varför.

Ja så här är mitt liv. Det händer saker som ger ett skov, eller så kommer ett skov som gör att jag 110reagerar på olika sätt och livet blir nån form av pannkaka. Min kurator försökte nog hjälpa mig med detta. Att jag själv måste ha makten att styra mitt liv på nåt vis.

En stor svårighet när det gäller det där är och förblir faktiskt……. min mamma. Och alla mina samvetskval. Blickar, ord, suckar…. Allt det som alltid funnits, men som fortfarande gör lika ont.

Det gäller för mig som för många andra; att välja. Men det är kanske svårare när man har barn som Gabriella.

I natt har vi smsat till varandra inpå sena natten. Hon har haft det besvärligt. Jag har alltid haft bra sms-kontakt med mina barn.

Jag ska inte vara vaken på natten. Det är inte bra för mig som bipolär.

Men min dotter betyder så otroligt mycket. Det är viktigt för henne att ha en mor som finns där.

Och den modern råkar vara jag….

Kram på er och hoppas ni får en fin dag.

105

Överenergi & vernissage på biblioteket.

094Igår på jobbet tappade jag fokus totalt. Hade ingen koll alls på vad som behövde göras. När det blir så där brukar jag dra igång och städa kontoret. Plocka rätt på alla postitlappar, sortera papper i högar, ställa rätt alla symboliska prydnadssaker jag har. Alla har ett värde i hjärtat eller en praktisk historia. Och tidningar ute i ingången. Vilka är gamla som gatan och behöver slängas och vilka behöver ersättare och vart är dom? Jag kan bli väldigt energisk och allt bara knarrar inne i hjärnan. Det är inte långt från att det slår över. Jag skulle kunna hamna på golvet och gråta om jag fortsätter för länge. Springer omkring hit och dit, slänger grejer, kopierar, strimlar, hämtar en frukt i köket, byter ut mitt vattenglas, dricker lite, börjar sortera i väskan. Du kanske undrar vad jag menar när jag skriver att det knarrar i hjärnan. Det är väldigt svårt att förklara – jag har inga bra ord alls. Men tankarna som först kastas hit och dit blir till slut till ett knarrande, och det är jäkligt obehagligt. Det är kanske där nånstans det är på väg att slå över.

I alla fall skulle jag och Gabriella ta med oss my mother på vernissage i deras stad. Gabriella hade med några tavlor. Det var på biblioteket. Jättefint alltihop. Så kul att hon får finnas i ett sånt sammanhang och visa upp sina underbara skapelser. Jag skulle önska att det vore i fler olika sammanhang. Hon får så ofta beröm, till och med av konstnärer. Hon har en helt egen stil och figurerna som hon har med har alltid en story från nåt fantasysammanhang som finns i hennes egna berättelser. Och man måste titta noga för att se hennes underbara detaljer. Ett konstverk som var med hade fullt av droppar, och varje095 droppe var välformulerad och uttänkt. Varje droppe på ett helt konstverk. Och dom fanns liksom som en slags ridå med några figurer, nåt sagoväsen och djur. Så välgjort! Man kan stå och titta och se det ena efter det andra.

Vi åkte till Burger King och köpte hämtmat och åt hemma hos G. Så småningom blev hon trött på oss och ville vara ifred, men jag behövde få lite ordning på hennes grejer innan vi gick. Ett kaos som blivit när vi dundrade in hos henne fixar hon inte att städa ihop själv. Jag diskade och mormor hjälpte henne med tvätten så hon skulle kunna vila ordentligt. Sen behövde det vara koll på vart mp3n var nånstans och plånbok och nycklar osv. Vid såna tillfällen gäller det att man inte pratar och babblar för mycket…. Inte så enkelt men en trött och kanske vrålirriterad Gabriella är inget kul alternativ.

Jag var fortfarande överenergisk och ibland undrar jag om folk tänker nåt. Min mamma till exempel, och min arbetskamrat från tidigare under dagen. Undrar dom? förstår dom fast dom inte törs säga nåt? eller märker dom helt enkelt ingenting?

Hemma i ensamheten yr jag omkring och gör egentligen inget vettigt. Allt blir halvgjort och då slutar det med att jag inte vet vad jag gjort alls. Så synd. Jag vill se resultat. Idag är det växlande väder. Jag skulla ha velat sitta ute på altan och ätit lunch, men det är nog för kallt. Peter är ute med båten. Han har till och med sovit över i den för första gången. Han kommer nog hem och är exalterad sen.

097Jag gjorde nåt helknäppt igår kväll i alla fall…….. Jag klippte luggen. Alltså jag brukar göra  det så det är inget konstigt, men det blev lite för mycket. Så jag var tvungen att göra nåt åt det och gjorde nån slags snedlugg på nåt vis. Jag tror att det hör till mitt impulsiva ”skov” jag har hamnat i just nu.

Nej nu får det vara slut med det här! Jag vet ju inte ens om det är nåt som har börjat eller om det är nåt annat. Eller bara övertrötthet. Sent som fan i natt tog jag mina piller, några extra lugnande för att komma ner lite. Världen snurrade och kändes mjukt i huvudet innan jag slumrade in för natten.

A new day has begin! Många kramar! Tack för att ni tittar in!