Dagens inlägg

Jag hade ju tänkt skriva här tidigare, typ i går eller nåt. Men det funkade inte. Idag har dagen varit späckad och jag är trött. Peter åkte till västkusten igår och Andreas kom ju hit i lördags. Idag har jag först varit och tagit prover, sen ätit frukost med min mor i staden, därefter åkt till jobbet och fyllt i semesteransökan på rätt sätt (hade glömt det förut) och om man gör fel så får man ju inte semestertillägget eller va fan det heter förrän efter nån gång. Alltså jag vet inte, och jag vet inte om det var så superviktigt heller, men jag fick lite tid att träffa goa arbetskamrater och käka lunch med dom m.m. Skulle även göra nån automatsvar på mailet där det står att jag är på semester osv. Det var lite krångligt men jag fick till det till slut. Sen åkte jag till staden Gabriella bor i och handlade (för 713 spänn!!! – Det är mycket pengar för en fattiglapp som mig!). Tankade och hämtade min dotter som hade sååååååå himla mycket grejer som skulle med hit. Andreas hade alla fall fått uppdraget att fixa makaroner och falukorv och det gick bra, så vi kom hem till dukat bord. Eftersom Peter oftast lagar mat så är jag ju van vid det men, det är lite extra på nåt sätt när det är ens barn som lagat maten. Sen har det tagit sån tid att packa upp alla hennes grejer. Hon är bra på att packa ner, men sämre på att packa upp så det får oftast bli jag. Jag gnäller inte för jag är så nöjd med att hon har sån koll.

Oj då! Det var ett långt stycke utan mellanhopp (vad sjutton heter det?).

Snart ska jag hjälpa henne upp till duschen.

Jag vet inte egentligen hur jag känner inför denna vecka då Peter är borta och G är här. Det funkar ju. Det har ju alltid funkat, och hon och jag har ju gjort så mycket tillsammans. Resor, läkarbesök, utflykter, operationer… you name it. Jag klarar ju av henne. Jag vet inte, men jag är trött, även om hon förgyller tillvaron med sitt skratt och påhitt. Just nu kollar hon på nån skrattserie som hon älskar. Ibland undrar jag om hon skrattar för att dom på TVn skrattar eller om hon tycker att det som händer ääär kul liksom. Ja så där är vi väl lite till mans kanske. Skratt smittar…

Nu har jag lite disk att ta hand om också. Och inatt ska jag sova på soffan 🙂

Kram!

Lite random-tankar!

Ja jag har ju inte skrivit här på länge. Eller några dagar i alla fall 😀 Ibland är det svårt att sätta igång trots att jag vet att om jag väl börjar så rullar det bara på liksom… Just nu är det lite utåtsvävande saker på nåt sätt som inte riktigt hör ihop som jag skulle vilja skriva om. Det är svårt. Jag kan inte välja och kan inte få ihop det till nåt enhetligt heller. Jag tror att jag gör så här att jag lägger in några länkar här och så skriver jag ett vardagsinlägg sen i ett nytt inlägg. Kanske.

http://www.fub.se/asikter/sjalvklart-dig-ansokan-oss

http://www.expressen.se/kvallsposten/vagrade-tvangsvarda-patienter–sparkades/

http://www.annelijaderholm.se/

Som sagt; helt random grejer som jag stoppat in här nu. Men det finns en gemensam nämnare: Rättigheter.

Och i alla tre sakerna finns det alltid två sätt att se på det. Men det gäller ändå att människor får upp ögonen för det.

Jag tänker till exempel på Gabriellas badande på somrarna. Som jag stred för det när hon flyttade hemifrån. Att hon skulle få åka och bada. Som vilken människa som helst!

Tvångsvård. Ja vad betyder det egentligen? Och vad händer när man ligger där på avdelningen? Och vilka människor är man totalt utelämnad till? Och vilken kunskap, utbildning, har de om bemötande egentligen?

Bältning. Att spänna fast någon. Ibland tänker jag när jag är i mina värsta uppåtskruvar; bind fast mig typ. Egentligen kanske jag inte menar det. Eller? Jag är i alla fall helt övertygad om att jag inte skulle vilja bli fastspänd på det sättet. Och det absolut värsta som skulle kunna hända är om Gabriella blev tvångsvårdad och fastspänd. Vilket fruktansvärt övergrepp!!! Ibland får hon stora utbrott, och en hemskt tanke jag har är om någon i hennes närhet (t.ex. personal) inte skulle förstå att det beror på hennes begränsningar i kommunikation som beror på hennes autism. Tänk om nån får för sig att hon har en psykos och ska köras iväg till psyket och därmed skulle utbrottet bli ännu större och övergreppet ännu större. Fatta!!

Det finns en man som heter Bo Hejlskov som har myntat begreppet Lågaffektivt bemötande. Så viktigt i alla hänseenden. Alltså hur kan man inom psykiatrin använda sig av metoder som går så enormt emot forskning av idag?

http://hejlskov.se/index.html

Som sagt helt random inlägg!

Shopping and pills

Ja livet knagglar väl på. Igår hade vi en shoppingdag i storstaden faktiskt. Det gick bra. Ingen osämja alls och jag höll mig ”i skinnet”. Fast jag höll inte igen när det gäller plånboken… Jag brukar använda mig av ordstävet att när man har pengar så ska man använda dom… när man inte har pengar… så ska man också använda dom 🙂 Bra va? IQ 120 eller nåt sånt. Kan inte det där riktigt vad som är normalt, men jag har nog inte IQ badboll (som jag fick lära mig en gång att det kan heta). Eller så är det det jag har eftersom jag tycker att man ska använda sig av pengar som man inte har, det kanske inte är så smart eller….

Well well… ett par riktiga Hunter-gummistövlar är jag nu lycklig ägare till. 🙂 Byxor, lakan, scrapbookprylar (och det kan man köpa myyycket av och dyrt blir det tyvärr) och så har jag ju fastnat för såna där lite nötta gammeldagsa saker, gärna vitt men det måste det inte. Bland annat köpte jag en jättefin ram. Ja och massa annat dret 😉

Och så åt vi ju förstås. god mat på en god restaurang och lite kuglass på ett annat ställe och så lite godis på ett tredje ställe 🙂

Vädret var helt okej. Vi satt i solen på en parkbänk innan vi åkte hem.

Stövlarna är väl det jag är mest nöjd med och idag är ju vädret skit (dvs regn regn regn)så då hade stövlarna ju passat alldeles utmärkt. Om jag inte vaknat med totalkramp i vaden. Det gör så himla ont. Jag har lindat den hårt med bandage så får vi hoppas att det ger sig. Antingen är det för en hel dag på asfalt eller så har jag legat konstigt i natt. Eller så är det biverkning av att jag höjt en dos för att hålla mig lugnare än i Onsdags då det blev pannkaka av allt möjligt här hemma. Jag inser att jag måste ner igen och ligga på normalvärdet, men som det är nu så känner jag mig väldigt lugn och det känns bra…

I morrn kommer Andreas hem på semester. Härligt. Men på söndag åker Peter på seglarkurs och ska vara borta i en vecka. På måndag kommer Gabriella, hon ska vara här till fredagen tror jag. Det känns lite jobbigt att stå här med alltihopa själv liksom, men jag har ju Andreas som kan hjälpa till.

Näpp. Kramar till er alla!

https://www.youtube.com/watch?v=0JSXCfGWjqA

Jag är ledsen

Idag är det onsdag. Jag skulle vilja fortsätta att påstå att jag mår bra. Jag har verkligen känt mig sån. Bra alltså. Men det händer saker här i huset. Och jag reagerar på ett sätt som kanske inte är okej – jag vet inte. Det är enkelt att skylla på min bipolaritet. Och det kanske är så… Jag kanske har hamnat i ett tillstånd som handlar om min psykiska sjukdom. Eller så är jag bara arg. Arg på ett oförklarligt sätt. Jag försöker sätta ord och ju mer jag gör det desto mer fel blir allt. Jag bryter ihop och i min hjärna händer konstiga saker. Jag tror inte man kan få en psykos för en stund. Men när jag läser om det så förstår jag att jag har haft det förut. Alltså jag har det inte nu, men det har funnits tillfällen. Och då undrar jag; varför har ingen förklarat för mig att det var så? Jag har andra frågor också om psykiatrins ansvar. Men jag ska inte dra det här och nu…

Jag mår inte bra. Men det är bara för idag, eller hur? I morrn åker Peter och jag till en storstad för shopping. Vi ska ha trevligt och äta mat på restaurang. Vi ska hålla sams och om vi har delade meningar så ska det inte bero på min bipolaritet.

Jag är ledsen. Men det går över.

Alla människor blir oense, osams, ledsna ibland. Så varför skulle inte vi kunna bli det?

I juli fyller vi 30 år tillsammans. Uppgångar och fall. Har jag inte rätt att vara stolt? Ska jag gå omkring och vara rädd… min man kanske inte vill fira det. Jag kanske inte är värd det.

Jag vet inte vem jag ska prata med. Här borde jag definitivt inte skriva det. Nu gjorde jag det i alla fall. Förlåt.

Jag har som sagt ingen psykos just nu. Men när jag läser detta, kan jag tänka: varför har ingen berättat detta för mig förut?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykos

Ambitioner

Ja då var det måndag då… Och inte vilken måndag som helst utan första riktiga semesterdagen. Ja man skulle kunna jubla, pusta ut, njuta… Och jag är alltid provocerande eftersom jag inte gör det. Så har det varit hela mitt vuxna liv. Förr handlade det om att rutinerna för Gabriella bröts och det blev bara jobbigare än övriga livet, som ju också var jobbigt i och för sig. Men att ha henne inpå sig och med kravet att det skulle hända saker, eller åtminstone att jag skulle styra upp och strukturera hennes liv hela tiden, är rätt jobbigt faktiskt.

Nu är det kanske inte riktigt så längre. Hon bor ju inte här på samma sätt längre. Och jag borde kunna slappna av. Det går faktiskt bättre och bättre.

Men sen är det ju allt kring mig själv. Jag känner mig inte som en riktig kvinna. Och jag känner mig kränkt på nåt vis. Av mig själv.

För ett eller två år sen (eller nåt) satt Peter och jag på möte på psykiatrin med min läkare och min kurator. Vi pratade om att det finns en del saker som jag har svårt för, som t.ex. städning. Peter sa att jag hade för höga ambitioner. Att det inte var så farligt med de där städproblemen. I vintras när jag hade mitt fruktansvärt jobbiga skov, så bestämde jag mig för att ta en sak i taget, leva i nuet. Det gick riktigt bra faktiskt. Våren kom utan en enda sjukskrivningsdag. Jag tror att det berodde till stor del på min halva sjukersättning. Jag ställde inte så stora krav på mig själv utan levde livet på mitt sätt. Sakta men säkert la sig stressen (den eviga stressen) och jag kunde ta tag i mitt liv igen.

Så jag gjorde scheman till mig själv, och jag skulle överleva även detta år. Jag började tänka att… livet är mitt.

Men ju mer tiden går, desto mer glömmer omvärlden att jag faktiskt hade det där skovet. Det är inte bara mina krav som gäller längre. Det är inte längre bara jag som har höga ambitioner, nej mina har till och med sänkts en aning. Till och med ganska mycket.

Igår kom Peter och sa att denna vecka skulle vi ta tag i saker. ”Jobba”. Han hade inte bara förslag utan hade till och med bestämt vad vi skulle göra. Idag ska vi bära ut Andreas trumset och dammsuga bakom sofforna och så ska Peter damma. Han hade en massa idéer om vad vi ska göra i köket; damma här och där och diska och rota runt i skåp osv. Kanske vi ska gå igenom garaget.

Ja kära Peter – jag vet att allt det där behövs. Och jag vet att jag kanske behöver hjälp. Eller? Samarbete? Vi har haft våra projekt på somrarna, bestämt oss för att riva ut och gå igenom och sortera på nåt ställe. Ett ställe varje sommar. Så det gör jag gärna. Men det här… att han ska bestämma och jag ska… vaddå? Följa honom? Göra som han säger?

Nej jag vet att det kanske inte handlar om det. När vi flyttade in så var det jag som städade huset, sorterade i skåpen, tvättade fönster… Det står uppskrivet på min aktivitetslista. Alltså MIN lista.

När vi flyttade hit var det jag som tog hand om det mesta i hemmet och Peter hade sina intressen. Det var jobbigt och jag var ofta arg. Gabriella och Andreas var inte enkla att ta hand om, men Peter lämnade över… helt och hållet.

Nu har åren gått. Mina skov har lyfts upp i ljuset. De syns, vi ser dom. Jag har haft mina depp. Gråtit vid köksbordet sena nätter, orken som inte har funnits, sängen som har dolt min ångest. Och så alla konstiga saker jag har gjort i hypo/manier. Saker som ingen INGEN har förstått vad det varit.

Nu tar Peter över mer och mer. Jag vill fortsätta där jag var när barnen var små. Då när jag gjorde i stort sett allt. Då när jag var ”duktig”, bra, någon som folk tyckte var någon som kunde. Kunde ta hand om hem och barn. Barn som inte var de enklaste.

Men skoven har gått hårt åt mig. Som om hjärnan försämras. Slits ut. Det känns som om allt blir värre. Och ändå mår jag bättre än i julas. Jag vill se det positiva.

Men Peter ställer för höga krav. Det här kan mycket väl rasa. Som ett korthus.

Och jag vill vara en riktig kvinna.

Jag vet inte om ni förstår.

Och jag har väl för höga ambitioner…

 

Trevlig midsommar!

Glad midsommar till er alla, vilka ni nu är. En del har jag säkert ingen aning om, men jag kan önska er glad midsommar i alla fall. Här har vi haft besök av min mamma och Peters mamma med sambo-särbo. Här har vi ätit och ätit och ätit. Fast nu överdriver jag nog lite, men ätit har vi i alla fall. Olika sillsorter med tillbehör och bröd, samt janssons frestelse och en köttfärspaj. Sen var farmor och Peter ute och gick en sväng med deras hund. Jag tror att jag har diskat idag så händerna är skrynkliga. Det gör inget – jag tycker om att diska, men när man ska stå och prata samtidigt och springa omkring och göra diverse andra saker, så tar det lite tid och det tycker jag är tråkigt.

Till efterrätt var det två olika kladdkakor, en vaniljkaka, jordgubbar, grädde och meloner! My god gissa om man är  mätt, men det var så himla gott så jag skulle kunna klämma i  mig resten av kvällen alla fall 🙂

Jag har ju glömt förrätten eller aptitretaren kanske… För när dom kom fick dom bubblande alkohol i fina glas, men chaufförer och jag som är nykterist drack jättegod cider. Ja och Gabriella också, hon äter också mediciner och dessutom tycker hon inte om sånt där, och varför ska man dricka sånt som inte är gott? Ja det kan man faktiskt verkligen undra…. Jag fick lite alkohol först bara för att Peter propsade, men jag kan tycka som Andreas sa en gång för inte längesen; Antingen är man nykterist eller så är man det inte… Det har han ju helt rätt i så jag höll mig till cidern istället. Jag fattar inte ens varför Peter tycker att jag ska dricka. Jaja, inget att gagga om… Snittar fick vi till detta. Tunnbröd med skagenröra inuti, räka uppepå och rom. Jättegott!

Efter alltihopa när de skulle åka hem så hade jag gjort i ordning lite fina paket med små presenter. De var köpta på …. Ja vad sjutton heter det nu då… Affection? Ja jag vet inte men små stensaker med fina ordstäv på. Det roliga var väl i och för sig att sitta och pyssla i ordning paketen med scrapbooking. Jag brukar ofta vilja fota sånt jag gjort men alltför ofta kommer jag på det försent, så jag tror fotona blev lite misslyckade. De får komma nån annan gång.

Tyvärr skulle Gabriella se på TV samtidigt som de skulle gå vilket innebar att öppnandet av dessa presenter blev lite kaotiskt. Så jädrans typiskt och jag blev lite besviken eftersom hon bara tittade och sa att det var fint och sen blev ilsken på att vi härjade när paketen öppnades.

På nåt sätt tänker jag att dagen kan låta rätt normal. Och för oss kanske den är normal, men ändå efter 24 år finns det en liten tagg, att man alltid ska gå på helspänn, att JAG inte får säga fel saker, att hon behöver hjälp nedför trappan och ut på gården, att hon behöver hörselskydd när vi ska vispa grädde, att det är jätteviktigt för henne att se på TV de tider hon har tänkt och att hon vill höra allt – dvs att det är katastrof om hon behöver gå i väg när filmen har börjat eller om vi pratar omkring eller med henne just då.

Peter och jag har tänkt gå ut och gå alldeles snart… eller hade tänkt. Idén var till och med min. Men i skrivande stund inser jag att hon ska duscha och behöver hjälp uppför och nerför trapporna och någon som finns hemma om något händer. Självklart är det jag som ska vara hemma och min man ut och gå. Äh det gör väl inget i och för sig.

Vi har haft en jättefin midsommarafton med trevliga vänner och det har gått väldigt väldigt bra. Inga utbrott eller större tok. Jag känner mig väldigt nöjd. Visst kan det komma utbrott nu i kväll och det är nästan konstigt om det INTE gör det eftersom anspänningen släpper. Nej men annars så sitter jag här med huvudvärk så inåt helsike och funderar på vad min son gör, hur hans midsommar ser ut. Hoppas han har det bra. Det tror jag.

Kram på er och ha en fortsatt fin helg!

 

Life goes on

Ibland tänker jag: Är jag modig eller är jag dum? Men om jag är tillräckligt dum för att hålla truten så är jag väl ganska modig då 🙂 ?

2011 när jag fick min diagnos hade jag en lång kris. Jag grät mycket. Tyckte att det var fruktansvärt, att jag var en väldigt dålig människa. Krisen var en slags process som var viktig. Idag kan jag krisa över att jag mår dåligt ibland eller att jag gör knäppa saker, men själva namnet på diagnosen är ingen kris längre. De flesta på mitt jobb vet att jag är bipolär. Jag tycker det är bra.

Vilken väg jag har vandrat egentligen!

Jag mår ju ganska bra nu. Jag hoppas att det inte handlar om nån hypomani, men i så fall har jag människor omkring mig som vet och förhoppningsvis säger nåt om jag gör nåt galet. Eller galna saker kan man ju få göra bara dom inte innehåller dumma saker varken mot mig eller andra.

Det är klart att jag kan må helt åt skogen och att jag å andra sidan kan göra helt åt skogen dumma saker. Det är ju så min sjukdom ser ut.

Jag tror jag mår bra. Och kanske ska min blogg handla om lite vardagliga händelser ett tag (hoppas jag). Jag hoppas att värsta deppen håller sig borta.

Ja jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen.

Idag har Peter och jag varit ute och premiäråkt båten. Eller han åkte ju när vi sjösatte den, men det var premiär för mig.

Nu ska jag faktiskt krypa till kojs… i min säng alltså. I morrn är sista arbetsdagen före semester och före midsommar. I morrn eftermiddag hämtar jag Gabriella i staden. Andreas firar midsommarafton i Lule. Jag har inte pratat med honom idag och igår så måste nog ringa. Han håller ju på att handla möbler….

I morrn bitti ska jag nog åka till gymmet.

Life goes on.

”För att det fungerar”

Jag försöker att
– simma en gång i veckan – för att vatten ger mig ett inre lugn och att det är viktigt för mig att klara av att slutföra något och att prestera liiiite mer nästa gång.
– träna på gym en gång i veckan (egentligen borde jag träna oftare för att det ska ge mer resultat) – för att jag tycker om att ”ta i” och känslan av träningsvärk ( ) och förhoppningen om att det kan ge nåt litet resultat.
– sitter med i en styrelse – för att sträva efter förändringar i samhället. För att jag tycker att det är viktigt.
– har nyligen gått en kurs – som varit oerhört viktig för mig. Jag har känt igen mig i andras berättelser och det har gett mig ett egetvärde, upprättelse för att jag känt mig som en sämre människa i livet ibland.
– Vara utomhus – gå promenader, känna lite mindfulness; sitta och se på vår vackra sjö, fota naturens gång.

Jag klarar inte att städa, tvätta fönster lika bra som andra, fara runt med dammsugaren i hela huset. Min dotter är duktigare på att damma än vad jag är. Jag klarar inte min ekonomi, jag kan få panikångest i affärer så det kan ta upp till timmar att ta mig ut ur en affär, klarar inte att prova kläder i ett omklädningsrum, jag klarar inte av att vara på vissa platser med mycket folk,
ibland klarar jag inte att gå ur sängen; skratta åt en rolig tv-serie, diska. tvätta, laga mat… och ibland gör jag alldeles för mycket på samma gång; far omkring i affärer och köper för mycket av allt, kör bil så det känns som om den flyter ovanpå vägbanan, pratar med alla och ler mot alla, skriver långa brev och mail och gör mig osams med folk, eller telefonsamtal där jag gör bort mig även om jag ofta får som jag vill. Ibland har jag fruktansvärd ångest både för sånt som varit dumt men även sånt jag gjort bra och ibland blir jag faktiskt paranoid; på riktigt. En gång har jag haft svåra hallucinationer….
Hur ser din fritid ut?
Vill du byta?

Harmoni

sitter här och tänker. Känner harmoni. För ett år sen sjukskrev jag mig denna vecka. För att hela mitt inre var kaos. För att jag hade sökt sjukersättning på halvtid och troligtvis skulle få avslag. Och att jag då förstod att jag inte skulle klara av livet om jag inte fick igenom min ansökan. En av de dagar då jag jobbade, pratade jag med fk och de sa att de trodde det skulle bli avslag. Vi sa hej och jag knäppte av telefonen. Sen satt jag bara och stirrade framför mig. En jobbarkompis kom in och satte sig hos mig. Det betydde så mycket. Tack! Resten av sommaren var en evig kamp, jag mådde så fruktansvärt dåligt av att behöva bevisa för fk att jag inte var arbetsför på heltid trots att jag älskade mitt jobb. Ibland känner jag mig som en sämre människa. Så många som klagar över att de är helt slut efter jobbet. Eller att jag luras. Att de inte har möjlighet att simma eller träna på gym eller sitta med i någon förening. Ingen vet att detta liv jag lever nu, är mitt enda sätt att överleva. Så nu säger jag det. Det känns som om jag är på väg att överleva… Och jag menar det faktiskt. Det är inte några floskler, utan det är precis så det är.

Och jag finns här nu….

Jag älskar den här låten… och jag älskar Matt Damon 🙂 Igår såg vi en film som vi är ungefär 20 år efter tiden med… Nämligen Höstlegender 🙂 Den var också väldigt bra.

Vi var hem till Gabriella igår och planerade sommaren. Vilka veckor hon ska vara hos oss och vilka hon ska vara hos sig. Peter har planerat en veckas segelkurs på Västkusten och så den sedvanliga fjällturen med hans fiskekompis. Det är den veckan som är min favoritvecka. Min belöning, min längtan är stor till den veckan. Då är Gabriella hemma hos sig och jag är själv i huset. Jag kan få andas, få sitta på gräsmattan och bara vara, kunna ta promenader, bada, tvätta fönster…. Förstås saker som jag kan göra när som helst, men just det där att få vara själv är så underbart. Tanka ensamhet. Jag behöver det. Få rå om mig själv. Få läka – från hela årets mående och från alla måsten för jag kan ta dom när jag vill. Ofta mitt i natten. Ja jag kan dammsuga mitt i natten om jag vill. För jag bestämmer själv, helt själv!

Andreas kommer hem en vecka efter midsommar och har sedan tre veckors semester. Eventuellt följer han med Peter på fjällsemestern, men säkert är det ju inte. Herregud jag tycker egentligen att det är vansinnigt. Han bor i Luleå övrig tid och så ska dom på fjällsemester i Lappland i en vecka… Å andra sidan får jag ju inte vara helt själv om han inte följer med. Men det gör inte så mycket när det gäller honom faktiskt. Han sköter sig ju själv och jag ser honom ju inte så mycket annars.

Fast visst…. en veckas helt ensamhet vore inte dumt…

Jag pratade med honom förut i dag. Han har köpt säng och ska handla skrivbord och lite hyllor. De hade satt upp lite tavlor idag också. Den ena killen var visst väldigt duktig på att laga mat, men för övrigt turas de om. Men lite hemlängtan hade han, dels till värmen här hemma och dels till djuren, främst Solkatten som han ju lekt så mycket med innan han åkte. Men han är ju snart hemma igen och efter sommaren händer det nog mer på hans jobb. Han har ju svårt att ta det lugnt.

Apråpå att ta det lugnt så var vi ute och gick igår kväll till en annan sjö i närheten. Där är det kvällsol och jättevackert när solen går ner bakom sjön. Vi satt där en stund men sen ville jag gå igen. Peter brukar skoja med mig när jag blir så där otålig, om att det nog beror på min ADHD. Ja det är möjligt, men när vi satt där så började jag tänka att jag kunde vila mer i lugn när jag var yngre och när jag var barn. Det är möjligt att jag har ADHD, men det här att inte kunna ta det med ro och sitta still nån längre stund, tror jag faktiskt är en slags ”skada” från alla år med G. Att alltid gå på helspänn över när nästa utbrott kommer, och att om jag var borta nånstans; aldrig veta när telefonen skulle ringa och hon skulle vara ledsen, ett illvrål i luren och jag var tvungen att åka hem, eller mina små promenader i skogen där det inte fanns nån täckning och jag var helnervig eftersom jag inte visste hur det skulle gå hemma. Jag kunde faktiskt inte göra NÅNTING alls utan att ständigt ha värk i magen. Jag kunde inte duscha, jag kunde inte vara i tvättstugan utan att vara på helspänn. Ingen som inte har varit i denna situation kan förstå detta.

Jag har levt med magkatarr i ungefär tjugo år eller mer. Nu är det mycket bättre tack och lov. Inte borta, den kommer och hälsar på ibland. Men oftast finns den inte där längre.

Min bipolaritet har alltid funnits och faktiskt varit lite bättre när det fanns mer naturliga rutiner i mitt liv. Men jag tror också att den blivit värre under alla år. Och jag tror att … alltså man säger ju att det bipolära blir värre med åren om man lever omedicinerad. Ja… och om man lever med ett barn med svåra beteendesvårigheter, ett barn med utåtagerande, ett barn vars kommunikationssvårigheter visar sig i form av ilska… i form av skrik, slag, sparkar och kastande av saker. Nej, ingenting är hennes fel, nej hon är inte bortskämd – absolut inte. Jag är ingen curlingmorsa, nån navelsträng som borde ha klippts tror jag inte på för fem öre. Jag älskar henne, jag har kramat och tröstat när hon varit ledsen, jag har suttit på sängkanten när hon mått lika dåligt psykiskt som jag kan göra ibland.

I natt innan jag skulle somna började jag läsa i min dagbok igen. Jag skrev mycket förra hösten och i vintras. Ett tidsdokument på sätt och vis, om hur dåligt jag mådde då. Om min ångest, om alla destruktiva tankar. Den ska finnas kvar. Jag ska alltid minnas, kunna se tillbaka.

Och jag finns här nu.