2015 väntande

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 18 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 7 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Ett steg fram och två steg bakåt

…eller hur man nu säger.

IMG_0190Jag sitter vid mitt köksfönster och ser snön sakta dala ner utanför. Efterlängtat? Eller bara besvärligt? Om man tänker på den långa väg jag har till jobbet, och så tänker man snö och halka och dålig sikt… ja då är det besvärligt. Men då infinner sig nästa tanke; när ska jag kunna få åka till mitt jobb igen? Och hur ska hemmavistelsen för min del lösa sig? Om jag ska få åka och jobba sen, vem ska då ta över? Vem ska finnas för henne på nätterna? Och var ska hon vara? Här eller där? Och vad ska man kräva och vilken hjälp ska hon få… och som sagt, av vem?

Ja det är nog två steg bakåt idag. Jag vet inte egentligen, kanske det började i natt. Ett rent helvete att få henne att somna. Andreas tog över. Han satt hos henne och varje gång hon försökte gå ur sängen så viskade han vänligt men bestämt ”sov” och försökte lägga henne igen. Jag vet inte hur länge dom höll på. Kanske flera timmar. Sen har hon faktiskt sovit. Och ingen mat till andarna på golvet. Eller jo dom ritade tallrikarna och skrivna orden. Sen har hon ju tänkt på sitt eget vis och det är ju sällan på mitt vis… så orden duger inte riktigt utan hon ritar maten på tallrikarna vilket tar liiiiite längre tid än det hade behövt. Men huvudsaken är att vi slipper den riktiga maten på golvet.

Jag sov länge idag. Kände att jag behövde det. Och ingen väckte mig. När jag satt och åt frukost insåg jag att läget inte var som igår. Hon säger konstiga saker ibland. Frågade om jag behövde hjälp med något och jag svarade att hon kunde leta nässpray åt mig. Det kunde hon förstås inte. Irrade omkring en stund och skulle sedan byta vatten i katternas vattenskål. Men glömde bort vad hon höll på med. Vattenskålen står nu på diskbänken. Sen började hon klä av sig dagens nytvättade tunika eftersom hon kom på att hon skulle ha BH på sig under. Sen glömde hon bort det så hon gick omkring halvt avklädd. IMG_0188Jag försökte säga att Andreas kunde komma och att han inte ville se henne sån. Men hon tog inte in vad jag sa. Jag visade med tecken att hon skulle vända sig om och gå in på sitt rum. Hon förstod inte.

Är ni med? …………  Hon förstår inte.

Hon förstår inte.

 

Ingen skinka på golvet idag…

DSC_3598Igår satt hon bredvid mig i soffan i vardagsrummet. Vi hade ett ritblock, penna och sax på bordet. Och ett litet kaffefat som mall. Jag ritade små tallrikar och klippte ut. Och skrev upp namnen på hennes andar med röd text. Sen skrev vi vad djuren äter för nåt. Kaninmat och kattmat. Till kaninandarna och kattandarna. Ritade, skrev och klippte. Och jag pratade om såna där svåra saker som konkret / abstrakt tänkande. Jag visade på kattmatsskålen med riktigt kattmat och berättade att först när man är riktigt liten så förstår man bara sånt man ser och kan ta på. När man är lite äldre förstår man bilder – att dom kan symbolisera det konkreta och så småningom när man kan läsa så kan texten symbolisera det konkreta. Jag trodde nog inte att hon skulle förstå det där men hon satt där hos mig och gav exempel på vad dom åt. Lite senare satt hon och ritade kattmatsburkar på ett papper.

I natt har hon varit vaken i två timmar. Det känns mycket. Jag är så fruktansvärt trött nu. Vi tog fram tallrikarna och symbolerna; både text och några ritade bilder. Andarnas namn fastsatta på ritade tallrikar. Vi la ut det på golvet i hennes rum.

Vi gick och gick. Precis som förut. Andreas har kommit på att hennes ”gångvägar” här inne följer ett mönster. Så jag försöker hinna före. Ställa mig lite i vägen och distrahera på nåt sätt. Det är svårt. Hon vill ju så gärna gå sin rutt. Jag gav henne ett piller. Jag önskar att dom tog bättre. Tröttheten infann sig men inte i benen. Jag tänkte att hon kommer att gå tills hon ramlar ihop. Så jag fick henne till slut i säng. Där fick jag sitta på golvet och hålla om henne. Hon försökte resa sig några gånger men jag höll kvar. Kärleksfullt och stadigt. Så småningom somnade hon.DSC_3601

Natten har varit frostig och kall. Hon har lånat mitt kedjetäcke så jag fryser och darrar i benen. Jag vill ha det tillbaka. Idag är det jag som har kramp.

Och jag vill att det här ska ta slut. Det känns lite som att hon är mera medveten idag. Men jag vet inte. Hon ska äta sin frukost och jag tror att det har tagit två timmar hittills. Jag måste nog rycka in nu. Försöka föra henne till bordet och få henne att sitta still.

Kram på er!

Jul

Det är konstigt att när livet blir fullständig katastrof så blir en sån sak som traditioner viktigare. Jag trodde faktiskt inte vi skulle få till nån jul överhuvudtaget, men fick upp en gran med glitter och kulor och en skinka i ugnen kvällen innan. Det blev jul faktiskt. Farmor och hennes sambo samt deras hund kom. Som alltid. Vi fikade vid tre och de kollade lite på KalleAnka. Sen blev det lite julklappsöppning och mat. Farmors underbara Jansson, som vi döpt om till Johnsson. När dom åkt frampå kvällen var det dags för diverse piller till fröken madame och så skulle vi försöka få dom vandrande benen att ligga still i sängen. Trots sömnmedicin är det inte enkelt. Jag förstår inte riktigt det där. Piller eller pedagogik men benen går ändå. Inte konstigt att hon får kramp.

Och trots Imovane så vaknar hon om natten och går och går. Öppnar kylskåpet otaliga gånger. Mitt eget medicinintag är det ingen ordning på alls. Jag måste ju kunna vakna och se vad hon gör. Plockar med mat till sina osynliga djur. Det står framme på bordet länge och hon fingrar på skinkbitar, slevar upp leverpastej på tallrikar och bär in på sitt rum. Möblerar på golvet till sina osynliga djurvänner. Jag är frustrerad och maktlös. Hon är svår att få kontakt med och jag känner mig osäker på vad jag kan säga som är lagom. Som inte gör att hon brister ut i aggressivitet. Fast det är faktiskt så att hon inte blir arg så mycket nu.

Idag har jag en idé. Kanske den föddes i natt. På natten kommer mina bästa idéer. Visst kan andar äta symboliskt istället för riktig mat? Jag tror att hennes kontakt med andarna mera handlar om ett beteende än synhallucinationer. Men hur ska jag kunna veta?

Hur ska jag kunna veta?

IMG_0008IMG_0009

Utklippt från facebook

I morse:
”Två stilnoct (inte direkt efter varann) och en 10 mg sobril samt hennes seroquel. Och ändå en vandringsnatt. Öppen ytterdörr i flera timmar så jag vaknade iskall. Nu när jag kom in på hennes rum låg mina scrap-grejer (inte allt förstås) utspritt över golvet. Och så har hon gjort nåt konstigt med byrån så lådorna inte går att dra ut. Jag får väl be militären om hjälp.
Ja…. en god jul önskar jag er…..”

Senare under dagen så fick jag ett telefonsamtal från hennes samtalskontakt tillika sjuksköterska – en manlig. Då skrev jag detta:
”Aftonbladet eller Expressen….
Höja hennes Seroqueldos (gjordes för några år sen men fick sänkas igen pga att hon då inte mådde bra av det, så detta skulle vara ett nytt experiment)
eller låta allt vara som det är men sätta in en annan sömnmedicin (Imovane) så hon får sooooooova efter alla jäkla rantande nätter. Läkaren bedömer att det är det viktigaste just nu och det håller jag med om, så det lutar väl åt det hållet. Men ytterligare en helt ny medicin som hon aldrig har haft.”

Nu:
”Hon soooooooover. Helt fel tidpunkt men det spelar ingen roll, för hon soooover efter flera nätters vandrande.”

Jag har svårt att hinna med bloggande tyvärr. Jag tycker ju egentligen mer om blogglivet än Facebook, men jag kommer nog igen med Bloggen. Behöver ju det egentligen.

Kram!

Allting blir bara värre. Jag trodde vi gick mot ljusare tider. Allt har tagit kognitivt på henne. Hon förstår inte vad vi säger. Vi måste ta om och använda kortare meningar. Hon gråter mycket. ”Fastnar” i saker och kan inte koncentrera sig.