Här är en sång till modet

DSC08687Kylan kryper närmre. På morgonen måste man skrapa rutorna på bilen. Det kan till och med vara frostigt när jag kommer hem frampå eftermiddagen. Jag börjar bli duktig med mina tider faktiskt. Ja alla fall på eftermiddan. Jag åker hem när jag ska. Men morgnarna är svåra. Jag har ju så svårt att somna på natten, så att komma ur sängen på morgonen är nästan hopplöst. Eller inte beroende på att jag somnar sent egentligen utan att jag stoppar i mig piller. Ja vad ska jag göra…. Ligga där och vara spänd som en fiolsträng och sen ha ont  i alla muskler  och alla leder dagen efter? Nej inte om det finns nåt som slappnar av det där. Som ger mig lugn och ro även i tankeverksamheten.

Jag skulle nästan skriva en sång och prisa lugnande medel… men det kanske inte vore så politiskt korrekt. Men det spelar inte så stor roll faktiskt. Huvudsaken är att jag vet vad som funkar för mig. Idag har jag och en arbetskamrat åkt tillsammans till en annan stad där vi skulle gå en kurs. Vi pratade om allt möjligt och det känns verkligen som att man kan prata med honom  om nästan vad som helst. Och han pratar också…. om sånt som är liiiiite tabu att prata om. Mediciner pratade vi om och jag berättade om mitt och han ställde frågor och …. ja det är ju så jag vill ha det. Att våga vara öppen.

Det känns så skönt i magen på nåt sätt. Och det behöver inte gå till överdrift alls.

Fast den där utbildningen…. kan dra åt skogen eller nåt :-/ Det skulle vara föreläsning på förmiddagen och praktiskt på eftermiddagen där inte alla var med. Jag skulle inte vara med på förmiddagen och inte min bilkompis heller. I efterhand hade jag ju hellre varit med på eftermiddagen istället. DSC05484Förmiddagen söööög som Gabriella skulle ha sagt. Det var en människa som stod och mumlade och så var vi i en lokal där det borrades på nåt ställe och sen var det fläktar som lät och personel som dukade fram fika i samma lokal som vi var i.

Hm… överkänslig mot ljudstimuli? Ja jag har blivit det mer faktiskt sen jag var sjuk. Jag har upptäckt det i olika sammanhang.

Sen tyckte jag ju inte att föreläsningen gav särskilt mycket; det mesta visste jag och resten var mest en massa olika diagram och procent osv.

Nä så jag puttade på min bilvän och frågade om han var med på att smita. Han sa nåt diplomatiskt om att om jag ville så kunde han följa med… Pyttsan, han tyckte inte att det var nån höjdare heller, det såg jag ju.

Väl hemma har jag tvättat bakrutan på bilen och putsat av lite. Häromdagen så lös det nån jävla varningstext om att det var fel på antisladd-tjosan. Precis det som var fel för två år sen som kostade skjortan, även om jag inte behövde betala hela ”skjortan” själv, men ändå, det var ett jädrans ståhej innan allt blev färdigt, så om det är samma fel igen ställer jag mig och skriker.

Imorrn är det fredag. Jag ska jobba mellan 10-14.45. Kanske orka träna innan  jobbet. På eftermiddan kommer Gabriella. Det känns rätt okej.

DSC05487Men min son har fortfarande inte hört av sig 😦 För några dagar sen pratade han om att dom skulle ut och testa att få flyga helikopter. Hua! Men jag kan tänka mig att det passar honom.

 

 

 

 

Här kommer en sång till modet!

Livet är svårt

DSC_3884 1  copyDagen idag på jobbet har varit bättre. Jag har inte träffat min chef alls. Jag skrev faktiskt ett brev som jag postade med epost till henne. Jag vet inte om det var dumt, men det känns bra nu ändå. Sist i brevet bad jag henne att inte ta upp det med mig nu eftersom jag är så skör efter min sjukskrivning. Jag valde att vara ärlig fast inte hur utlämnande som helst. Naturligtvis har jag inte varit otrevlig på nåt vis alls. Det var snarare en slags vädjan att förstå. Och det viktiga för mig i dagsläget är att jag inte bara är min sjukdom utan faktiskt även Marielle Johnsson, specialpedagog.

Jag har kommit tillbaka efter en rejäl ”resa” och behöver stöd och uppmuntran. Respekt och gärna acceptans.

Kanske hon går med brevet till verksamhetschefen och dom slår huvudena ihop och funderar över vad de ska göra. Antagligen beklagar hon rejält att hon inte fick prata med min läkare.

Jag har pratat med en arbetskamrat idag vars inställning till ganska mycket i tillvaron liknar mitt sätt att se på det. Misstolka nu inte detta (och inte du heller Maria 😀 ) men jag tycker väldigt mycket om denna man. Kanske jag skulle ta med honom till nästa möte. Alltså på psykiatrin. Eller möte med min chef.

Jag är väldigt skör faktiskt. Blås på mig och jag ramlar… Samtidigt är det rörigt inne i hjärnan. Lite DSC_3895speedat. Och ju mer krav som ställs och restriktioner som jag ska bråka om, desto ostabilare blir det. Det kan gå käpprätt åt skogen detta. Och ingen i min närhet som vet eftersom jag döljer mina hypomanier väldigt väl. Skriva brev kan vara en början. Fler ingredienser tittar fram i vrårna…

Jag önskar att någon liksom plockar bort mig från tillvaron om det går för långt. Jag kommer inte att ropa hallå!!! Och alla är väl glada så länge jag jobbar. Ja utom min chef kanske… haha!

Livet är svårt!

(Till helgen kommer Gabriella. Och jag saknar min son <3)

Ett väldigt ärligt inlägg – läs på egen risk

DSC_38612006 fick jag jobb som specialpedagog på min nuvarande arbetsplats. Jag har alltid varit engagerad och erfaren. Det uppskattades mycket. Jag hade föreläsningar och utbildningar i jobbet. Men allt gick i racerfart och jag hade ingen diagnos då.
År 2009 jobbade jag nästan dygnet runt utan att redovisa tiden så jag fick inte alls betalt för allt jag gjorde. Det här var ingen ny företeelse utan jag har gjort så i tidigare jobb också i perioder. Jag har även barn med funktionsnedsättningar och stora behov. Jag har engagerat mig mycket i dem. Stridit tills dom har haft det så bra som det bara går.
Jag har haft depressioner under årens lopp men även en styrka som varit enorm. Oftast har jag faktiskt kommit dit jag strävat efter.
2011 fick jag min bipolärdiagnos. Det var jätteskönt att äntligen kunna förstå. Jag har gjort en del otroligt dumma saker i mina maniska tillstånd.
Men diagnosen blev även en svår kris. Allt det som var jag… var även ett psykfall (det var så jag såg det då)
2011 blev ett maniskt år av olika nivåer. Jag gjorde mig osams med folk, skrev långa mejl, brev, inledde en relation med en annan man, rörde ihop en massa saker på jobbet; tog på mig alldeles för mycket arbetsuppgifter, skulle gå isär med min man, var på väg att köra ihjäl mig med bilen, vräkte i mig en massa piller, krockade 2ggr på samma dag, gjorde av med alla pengar…. Det slutade till sist med att jag blev paranoid.
Men 2011 var dessutom ett år då jag hade föreläsning på Rikskonferensen för Autism och Aspergerförbundet. 650 personer deltog på konferensen.
Jag höll även en uppskattad föreläsning för några av mina arbetskamrater om Bipolär sjukdom.
Vid det laget hade jag outat mig på jobbet och det kändes bra. Bemötandet var positivt från alla.
2011 jobbade jag halvtid och även 2012 då jag även började med Litium. Det har varit svårt att ställa in rätt doser, men nu ligger jag på max.
Jag kom aldrig upp i heltid igen och 2013 sökte jag halv sjukersättning. Sommaren det året var fruktansvärt traumatiskt innan jag äntligen fick igenom ansökan.
Jag har gått på samtal hos en kurator i perioder. Jag har egentligen haft en önskan att få prata om saker som hänt tidigare i mitt liv och kunnat sätta det i samband med min diagnos för att därmed även kunna förstå mig själv och kunna förklara saker för andra. Jag har även behövt prata om mina självmordstankar. Tyvärr har jag inte fått den hjälpen.DSC_3869
Jag tycker om min kurator, men att tycka om räcker inte.
Även om jag jobbat halvtid så har jag genomfört utbildningar och föreläsningar. Jag skulle till och med vilja säga att jag har genomfört det på grund av min halvtid. Återhämtning är viktigt för mig. Hemma har jag gjort ”scheman” och rutiner för att min vardag ska gå ihop. I dagsläget funkar det någorlunda.
Jag har aldrig förr kunnat ha några intressen som varit till enbart för min skull. Nu har jag börjat simma och träna på gym. I perioder får jag en kreativ ådra och scrapbookar en del. För snart två år sen blev jag invald i en styrelse för en förening som jobbar för personer med bipolär sjukdom (Balans).
Jag tycker om att vara engagerad och skulle aldrig klara att sitta i styrelsen om jag inte hade min 50% tjänst. Många människor som jobbar heltid klarar att sitta i styrelser och ha andra intressen på fritiden. Man måste göra den jämförelsen för att förstå skillnaden och för att ge mig rätten att engagera mig.
Denna våren började allt snurra för fort. Sommaren blev värre och jag har dagboksanteckningar där jag förstår att jag var manisk i slutet av juli. Augusti snurrade ännu fortare och så småningom utnämnde jag mig själv till att åka på en rikskonferens för föreningen Balans. Det låg långt bort från där vi bor.
Min man sa: ”Om du kraschar efter det här så vet vi vad det beror på!”
Det gjorde jag inte. Inte på direkten för när jag kom hem blev allt värre och värre och en dag satt jag framför min läkare på psykiatrin och ville ha medicinändring. Hon sa nej. Hon sjukskrev mig istället för akut stress. Egen återhämtning blev receptet.
Sen föll jag. Djupare och djupare. Vad som står i mina dagboksanteckningar ska vi inte tala om….
En faktor som gjorde att allt eskalerade innan sjukskrivningen var att min chef på jobbet tog bort en arbetsuppgift för mig; föreläsningarna. Jag fick total panik, vilket ofta leder till ännu mera mani istället.
På mina läkarintyg står att jag har svårt att begränsa mig. Min chef har därför tolkat det som att hon ska begränsa mig.
Jag har varit manisk och jag föll väldigt djupt efteråt. Men jag älskar att jobba, jag älskar att engagera mig. Att ta bort mitt engagemang och tro att jag kan bli nånslags ”normal-vanlig” människa är som att hugga av mig kroppsdelar – en efter en.
DSC_3883Efter alla samtal – med chef, läkare, kurator, min man, några vänner och min mamma som alla velat en sak nämligen att jag ska begränsa mig – så vet jag i alla fall en sak. Jag kan aldrig bli någon annan än mig själv.
Jag kan aldrig låta bli att engagera mig. Jag kan aldrig sluta vara mig själv.
Det kan hända att jag sliter ut mig och att människor omkring mig kommer att oroa sig. Men ingen kan ta ifrån mig mitt liv. Hoppas jag.
Det som känns jävligt mitt i allt är att när jag kommer tillbaka till ytan efter en svår depression och vill ha positivt stöd, kanske lite frågor och gärna efterfrågningar när det gäller min kunskap, så får jag bara en enda sak: Mer begränsningar och borttagande ifrån arbetsuppgifter.
Någonstans blev allt fel. Det finns ingen Marielle Johnsson; kompetent specialpedagog längre. Det finns bara ett jävla psykfall som ska behandlas som en barnunge.
Hur ska jag kunna överleva det?

Ett bipolärt hjärta i Luleå!

Ett bipolärt hjärta i Luleå

Rebecca-hälsning: ”Värsta glada sommarbilden med ett dundererbjudande med föreläsningen Ett bipolärt hjärta denna kalla fredag! LULEÅ!” ” KÄRLEK TILL ER! DELA!

OBS! Sista minuten erbjudande! 25/11 Luleå – 30 platser säljs till privatpersoner för endast 250 kr inkl moms. Kortbetalning är möjligt.

Läs mer och boka här!
http://medalgon.se/Föreläsning/1021-Ett-bipolärt-hjärta
Går även bra att göra bokningar över telefon på vardagar:
08 28 66 90

Hoppsan!

Men… har du köpt Nutella, det står ju här bakom tre paket av marsansås och chokladpudding? – Eh….. :-/
Chips?
Nötter?
Chokladrån?
Gömda bakom…..brödpaket, burkar…. blomkrukor??
Ja du vet att… det finns dom som köper massor av kläder och skor och tar lån och köper bilar och… Det gör ju inte jag 🙂
Skor? – Nej.
Nehej. Under alla kläder som ligger längst in i hörnet i stora hallen? 😮
Och i kartonger i källaren? Helt oanvända, eller bara nån gång typ?
Näej.
Du har ju inga pengar?
Jo…. jag har pengar!
Ålder…. typ 5 år eller nåt

Lite morgonfilosofier om självmord

http://balansriks.se/blog/2014/11/06/vi-maste-vaga-prata-oppet-om-sjalvmord-och-om-depression/

http://balansriks.se/blog/2014/11/06/vi-maste-vaga-prata-oppet-om-sjalvmord-och-om-depression/

Inte vet jag om någon av ovanstående länkar funkar, men vi testar.

Jag satte ut denna länk på facebook också. Men bara i min anpassade status. Löjligt kan jag själv tycka faktiskt – jag borde ju kunna/våga sätta ut det till allmänheten eftersom jag tycker att det är så viktigt och för att jag har mina egna åsikter väldigt klart för mig.

Men trots det så vill jag inte ha någon huggsexa. Jag vill inte att någon skriver såna saker som att en människa som tar sitt liv är egoistisk eller att man inte ska förhindra för dom vill ju ändå dö och kommer en dag att lyckas. Det är sånt jag har fått höra ibland. Jag har aldrig svarat. Jag har aldrig sagt emot. För jag vet att jag inte orkar argumentera i längden.

Kanske jag ska orka läsa den där boken nån gång. Den verkar bra. Men jag vet inte om jag klarar det.

En sak jag tänker på är att hon skriver om när hon går upp på vinden och börjar rota fram mammans gamla saker, att hon går igenom gamla minnen och att det gör ont men ändå är viktigt och bra.

Så många gånger jag har sagt på psyk att jag vill ha någon att samtala med om sådant som har varit under årens lopp. Kunna sätta ihop händelser och se att det kanske handlat om hypomanier eller depressioner fast jag då inte förstått det. Vad jag har gjort, hur andra har gjort osv och därmed kunna förstå mina känslor.

Om jag inte själv kan sätta ord på sådant jag har varit  med om så kan jag inte förklara för andra och då kan jag heller inte komma ur denna diffusa känsla som jag går och bär på inombords. Och så tror jag på att prata om det för att i längden kunna hjälpa andra. Både människor med psykisk ohälsa men även anhöriga och vänner. Hur ska man orka finnas kvar när man är en nära vän men aldrig får nånting tillbaka… Och vad gör man som psykiskt sjuk när ens nära vänner försvinner? Att bli isolerad för att ingen orkar finnas kvar är förödande. Man suktar efter att människor ska ringa i telefonen eller skicka ett mejl eller ett kort eller vad som helst… och när det händer så vet man inte hur man ska bära sig åt, och det kan bli så fel. Och vem orkar finnas kvar då? Vem orkar gång på gång lyssna på en människa som hatar sig själv och har sån ångest?

Om man återgår till hennes rotande på vinden så tänker jag återigen på mina kontakter på psyk där de hellre vill att man ska arbeta med sig själv i vardagen, olika former av KBT. Jag har andra omkring mig som säger ungefär detsamma; att man måste lägga undan det mörka och se det ljusa. Jag kan på sätt och vis hålla med. Man kan inte bara gå där i ångest och mörkret, man behöver försöka att hitta sin egen lycka. Om det så bara är att äta en god frukost eller orka sminka sig eller duscha. Och om man gör detta så kanske man faktiskt kommer ut på andra sidan så småningom. Ja absolut.

MEN JAG MÅSTE få jobba med det svarta också. Om jag inte kan benämna och inte se det och inte förstå det så kommer jag aldrig att komma vidare. Det är faktiskt så.

Och därför känner jag mig besviken på psykiatrin. Jag vill ha nån form av hjälp. Jag var för svår för att ha vanliga samtal med. KBT funkar inte på mig hur de än försöker. Så när jag gjorde slut med min kurator var det i trotstillstånd. Samtidigt tänkte jag att hon skulle finnas kvar i nödfall liksom. Nu har jag inte sett henne sen i våras. Hennes namn finns på namnskylten så hon har inte slutat. Och jag befinner mig fortfarande lite i trotstillståndet. Och kanske hon inte klarar av mig heller nu då.

Jag grubblar och tänker. Vem ska hjälpa mig egentligen? Jag kommer nog aldrig att göra som Trudes mamma; hoppa från ett sjukhustak. Jag har inte ens varit inlagd, men vad har dom för ansvar därborta på psykiatrin egentligen?

Jag har lärt känna en kvinna som ”hör röster”. Jag antar att hon har diagnosen Schizofreni. Hon har en samtalskontakt som hon går hos. Men schizofrenin, rösterna, personerna i hennes huvud…. vad gör de med det egentligen? Det verkar som om de pratar om hennes vardag, ungeför som min kurator också ville hjälpa mig med min vardag. Men det stora problemet… Jag är ingen expert eller vetenskapsman kring det där men … katten runt het gröt… Har man tid med det?

Jag vet inte. Jag hoppas att de på psyk vet vad de gör. Jag hoppas att deras expertis innebär att de har nånslags vetenskaplig grund eller erfarenhet.

I vilket fall som helst så tror jag att man måste våga prata om döden för det finns även de som tar död på sig själva. Inte för att lämna andra, utan för att deras eget liv gör så ont så det faktiskt inte ens finns ett val.

Ja, lite morgonfilosofier från mig fick ni här.

Idag ska min man gå på kalas utan mig. Det känns så jävla skönt!

 

Rädd

Vet ni… att jag är rädd. På torsdag har min chef telefontid med min läkare. Först ville min chef få följa med på möte med läkaren, men sen stämde inte dagar och tider så vi fick inte ihop det. Då frågade hon mig om hon fick ringa. Jag mådde väldigt dåligt just då och sa ja. Sen mejlade jag min läkare också och talade om att det var ok att de pratade med varann. Så nu har dom en telefontid inbokad.

Och jag är så rädd. Vad fan har jag gjort? Hur i helvete kunde jag gå med på nåt så dumt? I min hjärna går jag igenom olika alternativ om vad de kan komma fram till…

Och svaret är så självklart. Klart att de kommer att bestämma att chefen ska vara med och bestämma allt jag ska göra. Klart att de bestämmer sig för att jag måste begränsas. Det skulle ju till och med kunna vara så att de bestämmer andra arbetsuppgifter för mig.

Fast för typ nån månad sen skrev jag ihop ett långt brev till facket om såna saker. Jag kan ta kontakt med dom igen, men…. nu har jag ju gett tillåtelse att chefen ska ha kontakt med läkaren.

Jag funderar så det knakar. Min chef vill att jag ska ha det så bra som möjligt säger hon. Hon vill veta hur man ska kunna göra det bra för mig på jobbet.

Jag vet inte vad det innebär egentligen. Vad kan det innebära?

Det känns som om allt dom hittar på istället skulle göra det sämre. Jag vill nog bara en sak. Bli respekterad som specialpedagog och inget annat.

Vad jag vill ha hjälp och stöd med för att jag är bipolär… vet jag inte. Jag har ju redan lite stöttning med det där. Jag behöver inte mer.

Varför sa jag ja då? Jag var egentligen väldigt sjuk och jag ville nog ha all hjälp jag kunde få just då. Just då.