Och på den sjunde dagen….

😀 Jag tror det gick en serie för ett gäng år sen som hette Den sjunde dagen. Nej, den hette Den sjätte dagen!

I alla fall så kom dom hem i går kväll. Runt elvatiden, 23 alltså. Jag städade kaninburen och en massa andra saker, bland annat hela nedervåningen, gjorde fint på borden. Sorterade en massa tvätt, diskade flera dagars kaninmatsskålar.

På nåt konstigt sätt… när nu huset faktiskt ser fint ut. Saker och ting på mitt sätt. Så känns det så skönt och riktigt roligt. Jag visste ju då som nu att egentligen var det lite onödigt eftersom de kommer med blöta tält, kläder, sovsäckar…. springer ut och in i blötan med skitiga skor. Nu har jag sagt att det de skitar ner får de ta rätt på själva.

Jag tänker en konstig tanke, som troligen går över, men tänk om jag avsade mig styrelsearbetet och allt engagemang överhuvudtaget, bara vara en vanlig morsa. Jobba min halvtid och ta hand om mitt hem. Som min mamma och mina systrar… ta hand om hus och hem, kanske resa bort lite ibland, inte långt men ändå. Tänk om jag skulle vara en helt VANLIG människa. En sån där som prioriterade grejen att ha ett fint hus, fina saker, fina kläder som jag tycker om.

Tänk om livet bara skulle vara så här. Det jag inte klarar… tänk om det istället skulle prioriteras… tänk om jag skulle må bättre då. Jag behöver inte vara någon annan. Jag behöver inte stå i fronten. Kanske inte reta gallfeber på att jag inte får hålla utbildningsdagar på jobbet. Kanske inte måste ställa mig på lista över att hålla föreläsning via Hjärnkoll.

Jag vet inte. Vem är jag? Jaja, man kan tänka att man kan göra lagom av bägge. Men jag är ju ingen lagommänniska.

I dag är jag en människa som fortfarande har ett fint hem. Peter är ute på promenad i regnet. Andreas ligger och sover. Deras vandringsmaterial; friluftsgrejer, kläder, fiskespön osv har börjat sprida sig i huset. Det är som om det liksom kryper ut ur ryggsäckarna och sprider sig ut längre och längre, in i hörnen och snart är det liksom överallt.

Jaja. På lördag åker han till Luleå. Han min son. Sen kommer han inte hem hit förrän efter oktober. Nån gång nånstans kommer dom att åka utomlands. Ett äventyr, ett jobb, en fara som hägrar eller som skrämmer… i alla fall hans mor. Han är ju fortfarande min lilla lilla son, han med sitt ständiga röriga liv, han som inte kunde göra läxor, han som satt i knät ibland och grät.

Han blev en man. 22 år och militär. Jag har släppt taget. Jo då det har jag. Vad är det man säger… mammor och deras pojkar. Speciella band. Så han flyttade så långt bort. Där jag inte kan hjälpa honom längre. Och det är bra för oss båda. Faktiskt.

Det här blev ett rörigt inlägg 😀

Men nu är dom hemma i alla fall. Friska och välbehållna. Katterna är glada. Ballebus är frisk. Snart ska jag klä mig och åka in till samhället och handla. Innan dess ska jag ta hand om tvätten. I augusti ska jag jobba min halvtid. Och kanske bara det, ingenting annat, vi får se.

Peter frågade igår om jag var lite lagom manisk. Nej sa jag, jag tror inte jag är manisk alls. Städa och göra det fint, kan man väl få göra ändå.

🙂

Dag 6.

Allvarligt talat har jag inte en aning om vilken dag i nummerordningen det är. Och utifrån vad! Dessutom har jag skrivit olika tidpunkter om dagarna så det har också blivit konstigt. Men skitsamma, detta får vara dag 6 i alla fall 🙂 .

Jag har nånslags smärre panik. Snart kommer dom hem och jag har ingen aning om när; idag? Imorrn? På torsdag? Det är lite jobbigt att inte veta. Jag skulle vilja veta hur mycket tid jag har på mig att njuta, att ta det lugnt, att sitta och läsa eller skriva. Men nu hinner jag inget av det där. Ingenting!

Dels har det ju att göra med Ballebuskaninen. Att få honom komma igång med ätande, skitande, drickande, kissande och så en massa bus och mys. Ja det har nog varit prio 1 de senaste dagarna. Och hurra, nu känns det faktiskt bra. Först var det att komma igång med ätandet som gällde. Jag gjorde välling av pellets och vatten precis som veterinären sa och så försökte jag få i honom Minifom. Det sistnämnda var hur svårt som helst, så jag mitt dumma nöt, testade att hälla det i vattenbehållaren.

Han drack inget alls. Så jag fick väl i honom lite minifom via munnen alla fall och hittade ett annat knep nämligen att spruta på ena tassen så han skulle slicka i sig. Det gick bra faktiskt. Bajsandet kom igång och blev så småningom vanliga små knortar och då började han äta igen. Men drickandet gick bet. Jag gav honom skålar med vatten och han drack lite lite. Men kissade knappt. En fundering på njurarna fanns.

Men så åkte jag till staden för att hämta vatten hos min mamma och testa om det var nåt fel på vårat vatten. När jag kom fram upptäckte jag att jag ju tagit påsen med alla våra vattenflaskor…. men de var utan korkar! Haha, vilken idiot! Tur att min mamma hade korkar då 🙂 Jag köpte även en ny vattenbehållare.

I natt har han druckit. Jag tror att det handlar om vattenbehållaren. Jag hoppas det.

Jag ägnade största delen igår till att städa toaletterna och dammsuga övervåningen. Så himla jobbigt, men så skönt att ha det klart. När jag väl var färdig och höll på att lägga in mattorna i de olika rummen så hittar jag Solkatten i vår låda med räkningar…. där satt han och kissade. Han har gjort så förut en gång. Jag blev jättearg och sen rädd att han skulle bli rädd och hispig utav mitt utbrott, men han är snarare tvärtom. Svansar runt mig hela tiden. I natt har han legat hos mig i min säng. Lille plutten!

När jag skulle åka till staden och stod och låste ytterdörren hörde jag nåt underligt på balkongen ovanför mig. Jag hade mina aningar som bekräftades… Jag hade råkat låsa ut Spökkatten!

Kaos! Och idag regnar det igen. Och är kallt inne.

I förrgår tog jag mig en stund på kvällen sittandes på altan med hatt och tända ljus och såg utöver sjön. Jag tror egentligen lite på mindfulness även om jag inte klarar av det helt. Men ibland stundtals, att bara vara, betrakta.

Och jag minns vår första tid i huset. 2001. Min depression. Vi hade en träbänk på verandan då och jag satt där och drack mitt morgonkaffe. Jag såg ut över sjön och jag grät. Jag grät mycket. Och jag tänkte: ”Jag är värd det här vackra”. ”Visst är jag värd det här?”

 

Dag 5

Och klockan är 00.02 så vi är redan inne på dag 6. Tar och skriver om bägge dagarna i morrn i stället. Gonatt!

Dag 4.

I morse vaknade jag av en rejäl åskknall. Sån där så man verkligen trodde att den var precis över huset. Först tänkte jag att Jaja, Peter drar ur kontakterna. Sen kom jag ju på att han inte var hemma! Så jag fick rusa runt och dra ur allt och så satte jag mig i sängen igen. Och tvärsomnade. Någon mer åska kom inte så när jag vaknade en timme senare var det bara att sätta i alla kontakter igen.

Idag har jag förstås fortsatt att engagera mig i min lilla Ballebuskanin. Han dricker fortfarande nästan ingenting, men är pigg och ”med” förövrigt. Äter och bajsar små svarta knortar.

Efter mina ordniarie förmiddagsprocedurer så gick jag ut och klippte bort ogräs och annat fult som dolde smultronen. Det är riktigt mycket smultron i år och nästan inga hallon. Jag har pysslat lite omkring där och gjort som träpinnegräns eller vad man ska kalla det, så folk inte kliver där smultronen växer. Fast hur mycket gäster har vi… Det var kul i alla fall 🙂

Sen stod jag på vägen och pratade med en granne en stund och då fick jag syn på nåt som jag helglömt! Bägge båtarna var så fyllda med vatten! Fy fasiken!

Detta var dagens stora händelse (hittills i alla fall). Att ösa den lilla båten var inget svårt även om det var skitjobbigt. Men man kan stå bredvid när man öser. Den stora båten (inte segelbåten utan Askeladden) måste man klättra i för att kunna ösa. Jag har alltid haft jättesvårt för det där. Livrädd och totalt fel vad gäller motoriken.

Men jag är så jäkla nöjd! Jag kunde! Både i och ur alldeles själv! Sen var det bara att ösa ösa ösa – inget svårt men jäkligt jobbigt! Mitt självförtroende är på topp! Jag är så himla nöjd över att kunna klättra i och ur själv. Stod och resonerade med mig själv en stund först. Funderade på om jag skulle ringa nån granne eller Peters mamma och sambo. Vilken tur att jag inte gjorde det, för jag kunde ju själv 🙂

Nu ska jag kanske äta nåt fast jag vet inte vad, nu regnar det igen och snart kommer åskan.

Sen ska jag fortsätta att engagera mig i Andreas rum. Det är blandat med militärsaker/kläder, Peters båtprylar till segelbåten och så kläder som legat på golvet och därmed blivit bädd till våra katter, hårigt som fan!

Åh det finns så mycket jag skulle vilja göra…. Det känns som njutarveckan som försvann. Inte konstigt och såsom livet är ju.

Usch nu fryser jag. Blev väl kall och fuktig när jag öste båtarna tror jag.

❤

 

Dag 3

Ballebuskaninen hade legat i sin bur i två dygn. Jag trodde att han var ledsen och uttråkad för att alla andra hade åkt och att jag inte ägnade mig åt honom. Så jag la mig på golvet som jag brukar när jag ska gosa eller leka. Men han kom inte utskuttande. Jag lyfte bort burtaket och han skuttade inte ut i alla fall. När jag puttade ut honom satte han sig i sitt kartonghus och där satt han.

Han äter inte mycket, dricker inte och bajsar pyttelite hårda svarta saker. Kisseriet är inget vidare heller förstås eftersom han inte dricker.

Jag har fått i honom lite lite, men som sagt nästan inte nån vätska.

I dag har vi varit till veterinären. Han var så duktig. Hon undersökte honom noga men hittade inga fel så troligtvis är det nån luftbubbla eller annat magont. Hon gav honom vätska under huden och så ska jag ge honom minifom. Ni vet sånt man ger småbarn vid kolik.

Men det är ju inte sä lätt det där. Jag är ju själv. Att hålla och spruta in i munnen samtidigt. Jag försökte lurendrejerimetoden dvs att hälla Minifom på morötter eftersom han åt det eller i vattnet vilket ju inte var så smart eftersom han knappt dricker.

Metod två var att vänta och hoppas.

Nu får jag övergå till metod tre nämligen försöka mig på att göra som hon sa från början och som jag redan provat men inte kunde… dvs tvångsinjicera i munnen både vad gäller Minifom, vätska och en  välling som jag skulle göra av pellets mosat med vatten.

Jag är så orolig och ledsen. Får inget vettigt gjort. Jag som skulle så mycket. Få vara fri och ensam, känna en ro i kropp och själ. Men så är ju livet. Precis så här.

You never know…

Dag 2.

Det blev diverse gnällsamtal igår, men idag är det bättre. När jag tänker efter så har det nog varit så förr om åren också. Det blir nån form av stingslig nervositet. Ett krav om att kunna skärpa sig, ett krav som hon inte klarar av att ens tänka på och då slår det slint. Så här har det alltid varit när jag mått dåligt också. Om jag visat en enda sekund att jag har egna känslor, egna behov så har det det slagit över. Det är inte för att vara elak på nåt sätt utan nervositet, eller jag vet inte vad jag ska kalla det för, men det låser sig på nåt sätt. Det är som när man slutar röka; man ser cigaretter och fimpar överallt. Hon ska klara sig ifrån mig och kan inte tänka på nånting annat och då blir det övermäktigt.

Jag pysslade med lite blommor, diskade och tog hand om tvätt. Mellan alla jävla telefonsamtal. Och så tittade jag på Ernst. Lite kul hur det är angående honom; en del avskyr honom och en del älskar honom. Jag tillhör den senare kategorin. Speciellt hans bara fötter. Min ena storasyster avskyr honom så vi brukar skoja om det där. Men kanske det inte bara är Ernst jag gillar utan den inspiration han ger. Ni som har följt mig länge vet dock att jag har väldigt svårt för det där med städning. Det kan eventuellt höra ihop med ifall jag har ADHD, men även min bipolära sida. Allting rasar när jag har mina depressioner och sen får jag aldrig ihop det igen. Andra kan ha sina män som håller allt upprätt, men det har inte jag. Jag har en man men han håller inte saker upprätt… Dessutom har jag inte energi och organiseringsförmåga så jag klarar att göra mer än vad veckostädningen kräver. Nu är jag själv och det jag ordnar med får vara kvar som det är – ingen som rör till det för mig.

Idag ska jag åka till staden och handla lite och lämna saker hos G som hon glömde. Jag har pratat med henne och humöret verkar mycket bättre. Men man vet aldrig… hur länge det håller i sig. Sen kanske jag kan hinna klippa bort lite ogräs där våra smultron växer så man hittar dom, men vi får se. Jag har även som plan att ta mig an Andreas rum. Hua! Min hjärna engagerar sig i hur jag ska göra med alla hans snusdosor. Han har gjort nåt konstverk i fönstret. Kanske också lite Ernst-inspirerat… Min fråga är om jag ska vräka ner alla i en balja och skölja, tvätta dom och sen stapla upp dom igen. Eller om jag ska vara en sån där morsa som många andra… och slänga bort skiten. Nåt ska jag göra i alla fall.

Kramelikram!

Dag 1

I dag är det torsdag. Igår skjutsade jag hem Gabriella till sig. Det var ingen rolig dag. Det är nästan som om det har varit varannandagsyndromet. Dagen innan var hon nämligen jätteglad och trevlig. Vi åkte till samhället och handlade och sen till ett slussområde med stora forsar i närheten som vi stannade och tittade på. I området fanns även väldigt söta och fina hus med snickarglädje och fina trädgårdar. Det tyckte hon var kul att se så vi åkte vidare åt ett annat håll där det fanns en sjö. Jag var ritktigt chockad, hon brukar inte vilja åka iväg på måfå så där utan vill ha ett ordentligt mål. Vi åkte sen tillbaka och maten blev sen men det funkade också.

Däremot var gårdagen ett helvete. Det kan ha ett samband med dagen innan och dess annorlunda mattid och spontanitet. Sånt kan komma i efterhand även om det verkar bra just då. Men i alla fall, så vaknade vi sent och hennes morgonrutiner och packande tog oändligt lång tid. Jag gjorde mat och sa att jag skulle strunta i att diska så vi kunde komma iväg i tid, men likförbannat tog det väldigt lång tid för henne. På nåt sätt kändes det som mitt fel eftersom jag borde ha gjort allt i rätt ordning och inte ”slöat”. Det är så svårt. Man tror att allt är okej när humöret är bra (som dagen innan), och så har det i alla fall blivit fel. Maten blev som sagt försenad men vi kom iväg med alla tusen driljoner saker hon hade med sig. MEN hittade inte hennes dörrnyckel. En personal från boendet kom och låste upp åt oss och erbjöd sig samtidigt att handla och hjälpa till att packa upp. Jag blev så glad, men samtidigt rädd för att saker skulle bli fel igen. Vi bestämde att pesronalen skulle handla och jag skulle packa upp. Saker som var glömda eller packade på fel ställen så vi inte hittade dom och så hade hon glömt att säga till om att hon behövde vaniljyoughurt och personalen hade ingen mobiltelefon med sig. Allt löste sig ju med Gabriella var så slut så hon grät. Vi sa hej då och hon gick in i duschen. Dörr nyckeln hittades och jag åkte hemåt.

Idag sov jag tills jag vaknade och det var faktiskt i rätt bra tid även om jag varit uppe ganska sent. Jag åt frukost på altan. Läste lite. Även om det var lite gråmulet så var det inte kallt. Nere på vägen kom en bil jag kände igen; en ”granne” i byn bredvid eller hur man ska uttrycka det. På landet gör dom stora avstånden att man är grannar trots att man kan bo flera km från varandra. Den här killen umgås med min man men jag känner honom förstås väl också. Han visste inte när Peter skulle åka till fjällen så  han kom och pratade lite med mig. Jag gick och mötte honom på parkeringen på andra sidan huset. Jag tycker jättemycket om honom, men (förlåt gode gud) hade ingen lust alls att fika med honom, så vi stod där på parkeringen. Han var nog sugen på kaffi och sällskap, men jag låtsades vara dum och inte fatta det, så till slut åkte han.

En glutt på facebook och så såg jag att min goaste barndomsvän inte kunde komma och hälsa på mig idag som eventuellt var tänkt. Det kommer fler dagar. Nu kan jag äta upp bakelsen jag köpte själv! 😉 Nej det gör jag nog inte, nåt stopp i magen finns det nog 🙂

Jag svarade på en kommentar här i bloggen om att jag nu hoppades att denna vecka blir skön. Och när jag skrivit meningen så tänkte jag att NÄ så brukar det inte bli. Om jag hoppas på egentid så händer alltid NÅNTING!

Och så ringde telefonen. Med en dotter som storgrät i andra änden. Förvånande? Nej inte ett förbannat dugg. Hon hade glömt sitt becelsmör hos oss och var jättehungrig. Hon hade även ringt till personalen som inte hörde vad hon sa eftersom hon grät så. Den som svarat frågade om hon ville prata med en annan personal och då skrek Gabriella väldigt fula ord. När hon berättat detta för mig blev jag faktiskt riktigt förbannad. Jag blir sällan förbannad eftersom jag vet att det kan göra situationen ännu värre, men den här gången blev jag det… och G blev tyst och faktiskt mera sansad. Hon sa att hon inte vågade ringa och be om ursäkt men jag förklarade sakligt att jag minsann inte kunde göra det åt henne utan det var hon tvungen att göra själv.

Jag förklarade även att man visst kan äta mackor utan smör, man får hålla i pålägget mer istället. Hon hade inte tänkt så. Ibland låser det sig totalt, och att tänka ut alternativa lösningar kan vara helt omöjligt.

Nu återstår ett telefonsamtal så småningom om hur det gick att äta utan smör och om hon fick nån hjälp att handla Becelsmör.

Här är inte vidare varmt kanske, men inte direkt kallt heller, så jag funderar nästan på att ta ett dopp ändå. Vi får se.

Kram på er därute. Have a nice life!

Stingsligt värre…

I förrgår var Gabriella och jag till ett minizoo och sen åt vi på Max i en annan stad. Idag har Peter och Andreas åkt på sin fjällvandring. G och jag ska eventuellt på fågelskådning (i spöregnet)!!! Och i morrn åker hon hem till sig. Utbrott och gnäll avlöser varandra. Och jag är så trött nu.

Puh! Jag behöver rejält med andrum. Får berätta mera i morrn kväll hoppas jag!

Kram!

 

Long time no see, eller vad man nu säger…

Här händer så mycket hela tiden, både stort och smått och självklart olika beroende på hur man värderar olika saker. Dagarna dom går och går…

Vi kom hem från vår lilla tripp och jag borde kanske avsluta förra inlägget samt fortsätta om vad vi gjorde dagen därpå, men det är väl just därför det tar stopp i mitt bloggande. Jag hinner inte med att skriva såna saker utan vill hellre skriva ur hjärtat här och nu liksom.

Andreas var lite småtjurig både innan vi åkte och först när vi kom hem. Han hade lite ”hemlängtan” till Luleå. Sju veckor borta från hans nuvarande hem var för länge sa han. Jag tyckte väl att det kändes lite trist när han sa så, men han har ju ett annat liv utan mig. Han är 22 år och jag bodde inte heller hemma när jag var i den åldern.

Vi hämtade hem Gabriella och installerade alla hennes saker. Från duschstol till golvfläkt, kläder, toalettartiklar (nattblöjor t.ex), musik både i mp3 samt i cd-spelaren, fungerande telefon, massor av gosedjur som skulle landa i sängen och skydd till madrass och under madrassen. Och så matvaror… special just till henne… och medeciner…

För en gångs skull åkte vi bägge två; Peter och jag, det har vi nog aldrig gjort förut. Dels för att det blir trångt i bilen men även för att det oftast är svårt att ge olika bud samtidigt. Men vi hade gjort upp i förväg att Peter skulle åka och handla medan jag hjälpte G att packa ihop sista grejerna. Det funkade faktiskt. Jag satt med den stora golvfläkten i knät.

Väl hemma i Huset så lagade Peter mat och jag hjälpte till att packa upp. Det tar en stund men numera går det på räls. Har ju liksom gjort detta i några år nu…

Lördagen fick Andreas ”inbjudan” från en kompis till en fest. Han var lite tveksam pga huvudvärk men kom iväg i alla fall till sist. Han hade bara två öl med sig. Men allt ballade ur totalt. Han fick ju av andra och blev totalt dyngrak. En diskussion med en av hans kompisar gjorde att det tände till rejält och Andreas fick in ett knytnävsslag på den andra killen som sen gav igen men inte alls som Andreas hade slagit till honom.

Så småningom ringde han till mig och ville bli hämtad. Detta var ju långt ute i skogen och långt från oss. Han svamlade nåt om att nån var dum och så skulle jag åka. Men fick totalt olika bud om var han befann sig hela tiden. Han hade nämligen börjat gå hemåt. Peter var jätteorolig eftersom Andreas tydligen befann sig på stora landsvägen mot staden. Var han mitt ute i vägen och vinglade eller låg han i diket och yrade? Fy fan. Vägen innan jag äntligen hittade honom gående längs vägen i nån annans jacka, kändes evighetslång. Så skönt när han äntligen satt där i bilen, visserligen svamlande och högljudd och jäkligt förbannad på den andra killen fortfarande, men jag visste var han var. Och än en gång tänkte jag på hur långt bort han brukar vara.

Den andra killen hade tydligen gjort narr av Gabriella och retats om hennes handikapp. Till slut fick Andreas nog och klippte till honom. Naturligtvis är det inget bra alls att han slåss. Speciellt inte eftersom det är svårt att veta hur en stark militär som han ju är, kan ge lagom… Han hade stuckit ifrån festen dyngfull, men vad som hänt den andra killen, hur hårt Andreas verkligen slagit… det visste jag ju inte. Samtidigt var jag rörd och på nåt konstigt sätt stolt för att han stod upp för sin syster. Jag grät en skvätt och gav honom en kram. ”Vad som än händer så finns jag här”, sa jag förstås. Man kunde ju inte veta… tänk om han skulle bli anmäld för misshandel… hur skulle det gå med jobbet som militär då?

Vi hade mycket att prata om, den där natten i bilen. Djupa samtal men även helt urballade pga alldeles för mycket alkohol.

Han hade även tagit hand om en annan kille som precis som Gabriella, är väldigt speciell. De andra killarna hade skrattat åt honom och supit ner honom totalt. Andreas hade hjälpt honom och lagt honom i framstupa sidoläge. Så småningom hade hans mamma hämtat honom. Fy fan, jag hade blivit vansinnig tror jag. Eller så visste hon inte hur det gått till alltihopa. Kanske hon tänkte att hennes son var full. Punkt liksom.

De är vuxna. 22 år, fest ute på landet och så mycket går snett. Så kan det gå till i de värmländska skogarna liksom… Det fattas bara orange hellyhansen och träskor…

I går hade Andreas ett samtal med Peter och mig. Vi satt alla tre i sofforna i vardagsrummet. Han har bestämt sig för att hålla sig helnykter. Jag är så stolt. Jag har varit noga med att tala om att han INTE får dra sig undan, utan att han ska fortsätta ha samma kompisar, se till att vara med på krogen osv. Det kan vara svårt och tufft, men det går. Och det kan vara helt naturligt. De flesta jag känner vet att jag är nykter och det är ingen som gör nån stor affär av det. Jag är ju Marielle. Jag är med och jag har roligt och det är alltid okej.

Det fixar han också, det vet jag.

Inlägg från 14 juli

Nu ska vi se om jag kan skriva in här vad jag skrev i min dagbok den 14 juli, dagen efter vår 13-juli-dag. Vi var på resa och denna kväll satt vi på rummet på Vandrarhemmet. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och Peter tog en promenad.

” Plötsligt är det svårt att skriva utan dator & blogg, men jag ska ändå försöka.

I lördags följde jag trots allt med ut i segelbåten. Vi skulle först träffa Farfar (min svärfar) och hans sambo och fika med dom. De pratade båt så jag höll på att storkna. Tvärr gjorde jag bort mig och sa att båten tillhörde Peter. Att jag absolut inte betalat nånting utan det var Peters pengar. Att jag inte var särskilt intresserad alls utan egentligen tyckte att vi borde lägga mer pengar på huset. Nu är det ju bara så att Peter har fått båten av Farfar. Antingen visste jag inte eller så hade jag glömt.

Jaja… !!!

I går fyllde vi 31 år tillsammans. Det är stort!

Vi hade bestämt med Andreas att han skulle ”vakta” huset & djuren och så åkte vi på vår sedvanliga minisemester.

Vi åkte ner mot Falköpingt och lite slingriga småvägar till ett ställe vi har varit på förut som heter Årås Kvarn. Jättehäftigt ställe.  Tips till alla som läser: Åk dit!

Byggnader från 1700-talet.

Idag (14/7) åkte vi till Ulricehamn. Handlade lite småplock. Peter tog på sig rollen som stopp-polis vilket jag tyckte var lite jobbigt.

Vi åt på en mindre restaurang och åkte vidare mot ett ställe som heter Torpa Slott. Jättehäftigt. Av alla slott vi varit i så var nog detta bäst bevarat och fint.

Nu (14/7) sitter jag i sängen på vandrarhemmet. Om den är från typ 1700-talet eller en kopia vet jag inte, men troligen det senare.

När jag läser bakåt i min dagbok så ser jag många gånger som varit på väg upp men sen inte dragit iväg till nån egentlig hypomani. Det ger mig lite hopp.

Snart kommer min egen vecka….”

Dagboksinlägget är inte slut här, men jag måste skynda på eftersom jag sitter i nattlinne och vi får gäster om en timma….

Skriver vidare vid annat tillfälle!

Kram!