Hej på er därute i sommarmorgonen!
Förra gången jag skrev var i augusti -23. Idag är vi i maj 2024. Jag skrev en tillbakablick. Sen orkade jag inte skriva någon fortsättning. Det är lite konstigt. Jag har alltid varit en skrivande människa. Men jag började på en ny bok istället. Arbetsnamnet just nu är ”I leran under din sko”. Det kommer kanske att ändra sig igen flera gånger om innan den är klar.
Det är en bok som inte alls är sann och det är jag noga med att påpeka från första sidan. Den handlar om Kristian, näst äldst i en barnaskara på fyra barn. Boken är egentligen hans berättelse om sin mamma Ina. Men jag ska inte berätta mer än så. Vi får väl se när den är klar. Jag har kommit in i ett flow och kan inte slita mig från att skriva. Hand och hjärna är ett, det går inte att förklara. Eller som nu förresten. Jag tänker inte så mycket på vad jag ska skriva utan jag bara skriver…
Jahapp. Tycker ni att jag ska berätta vad som hänt sen sist?
Ett litet skutt tillbaka först. Jag mådde väldigt dåligt vintern -23 med mycket självmordstankar och mycket ångest. Det mesta hörde ihop med kvinnan som min man börjat umgås med. Hon gav sig inte. Skrev sms efter sms om helt vardagliga saker, men även ganska krävande saker. Hon ville ha hjälp med allt möjligt och han kom flygande till henne och hjälpte henne med saker han aldrig skulle hjölpa mig med.
Det gjorde ont. Jag grät om att de hade gjort mig illa. Ändå är det i dagsläget svårt att konkret se vad det var dom gjorde som gjorde mig så illa. Jag bara vet att det var så. Att dom gjorde mig illa.
Jag fick akut bedömningsbesök hos en psykolog. Hon var jättebra. Jag träffade henne två gånger och sen skulle jag få träffa en kurator istället. Hon är guld värd. Jag föll pladask!
Behandlingen som vi utgår ifrån heter ACT. Det passar mig väldigt bra. Inte alls som KBT för det gick ju inte alls. Människor är olika.
I slutet av juni tittade jag på en hyreslägenhet i Åtvidaberg för att komma närmre lilla familjen med mitt barnbarn i centrum. I juli bestämde jag mig för att ta den. Så jag skrev kontrakt och plötsligt hade jag alltså en liten etta i Åtvidaberg! Jag älskar den!
Jag ordnade med kärra i Karlskoga och körde ner möbler till lägenheten. Min son hjälpte mig bära in sängen men i övrigt tog jag allt själv och har inrett den precis som jag vill. Varje gång jag kommer dit öppnar jag en godispåse och sätter mig och bara njuter.
Tanken från början var att kunna låna ut den. Folk kunde swischa en liten valfri slant till hyran, men annars bo gratis kanske nån helg eller nåt.
Men… lägenheten präglades på nåt sätt av mig. Den blev min. Den föddes in i vem jag verkligen är. Och den blev ett bevis på att jag kan själv! Sen har jag fått oerhörd hjälp av min son, hans fru och lilla barnbarnet (fast han har väl mest stökat till :-D)
Historien med min man och kvinnan han lärt känna blev väldigt svår för mig att tackla. Hon skrev sms till honom, han svarade och åkte dit. De kunde sitta i timtal och dricka té och prata. Jag fick faktiskt inte vara med. Det fanns ingen plats för mig. Jag orkar inte riktigt förklara. Det var så mycket som låg och pyrde som inte går att sätta ord på riktigt.
I maj 2023 var vi på konstutställning tillsammans med kvinnan. När vi kom dit kramade hon om mig varmt och vi gick runt tillsammans och tittade på konstverken. Hon var jättetrevlig. Sedan satte vi oss i ett angränsande rum och satt och pratade. Då kom det. Svidande kritik riktat rakt mot mig. Jag blev ställd och hade velat svara henne men då hade hon redan börjat prata om nånting annat. Det är så subtila saker. Små små ögonblick som gör mig så illa.
Sen har det fortsatt. Sms, min mans visiter hos henne, hans försök att stoppa det och då har hon fått nåt utfall i skriftform och han har fått alla möjliga konstiga kommentarer. Efter ett tags tystnad så har hon skrivit igen. Som om ingenting hänt. Han har ramlat dit så många gånger. Till slut fick jag nog. Så i vintras tog han upp med henne att dom nog inte skulle träffas överhuvudtaget. Ett nytt utfall i telefonen. Sen har hon inte hört av sig. Jag har dåligt samvete över min man, men han säger att det inte gör nåt. Jag får försöka börja tro att det är sant. Men jag vet aldrig… kommer det ett nytt sms igen?
För några veckor sen fick jag veta att min sons lägenet skulle renoveras. De frågade om de fick låna min under tiden. Jag sa ja. Men efter en tid ändrade jag mig. Så där är vi nu. Och jag mår jättedåligt över det. Renoveringen skulle ta över fyra veckor och hur länge till visste vi inte. Lägenheten är farmors. Inte farfars och den är inte uppbyggd utifrån Gabriellas behov utan bara utifrån mina. Jag vill kunna åka dit, sätta mig på soffan och kanske ta upp datorn eller spika upp en tavla. Känslan ifall de skulle bo där i över en månad blev för övermäktig. Jag sa det lite svävande men de förstod vinken. Min ångest nådde sin kulmen i går natt då jag fick mail från dom att dom skulle fixa en annan lägenhet och hyra en flyttfirma istället för att vi runtomkring skulle behöva hjälpa till.
Så här är vi nu. Koloskopin på dottern gick bra förresten. De såg inga fel alls.
Jag har jätteont i ett ben, men den långa berättelsen kan vi ta i nästa inlägg. Nu är jag så trött så jag behöver lägga mig en stund,
Kram!