Panik

Nu skriver jag av mig lite i all hast på nåt vis…

Jag har panikat (fått panikattacker) varenda kväll, natt och morgon en lång period. Nu kommer det på dagen också. Det är så fruktansvärt. Och jag har inte nån att ringa och jag har inte tid att ringa och jag vet vad det beror på och ingen kan ta det ifrån mig. Jag måste bestämma mig för vad jag ska göra just precis nu. Och ingen kan göra det åt mig.

Det enda ni kan göra är att skicka mig en kram. Kanske det låter dumt, det är inget man ber om att få, det är sånt andra ger. Och jag ger. Jag hoppas och vet att jag har vänner därute. Ni. Tänk lite på mig.

Det går ju över. Jag vet ju det egentligen. Men just precis nu är det förjävligt.

Jag har scrappat, jag har distraherat mig på olika sätt; varit ute med Sol i ”snöre”. Plockat lite på Andreas rum. Det hjälper inte. Dessutom får jag en känsla av att Sol inte mår bra. Han är så trött och lite apatisk känns det som. Men vi har kastat godisar och gjort konster och det gick bra.

Jag vet inte. Jag är allmänt rädd och det späder ju på paniken. Jag vill städa köket. Det går inte.