My story

Jag har alltid känt mig annorlunda. Känsligare än andra. Andra hade nån slags ork att GÖRA saker heeeeela tiden, som jag inte hade. Och jag hade en annan känslovärld som andra inte tyckte var viktigt i sina liv. Jag har två storasystrar… och jag var inte som dom.

Jag växte upp med perioder då jag ägde världen, en värld där jag sökte kickar och liksom flög fram på nåt vis. Min första sån period var faktiskt när jag var elva. Fast ingen fattade det då. När jag fick min diagnos 2011 och lärde mig förstå saker och ting, så förstod jag även det. Att mitt första skov var när jag var elva.

Några år senare fick jag min första riktiga depression. Den avslutades med ett självmordsförsök… Sen mötte jag min prins som ställde ultimatum – honom eller spriten.

Efter några omvälvande år tillsammans fick vi vårt första barn. Lyckan var enorm. Sen fick vi vårt andra barn. Livet har varit perioder av uppvarvning och perioder av deppras. Lite paranojja ibland. Perioder som jag inte klarat av att gå ut genom dörren.

Och ändå var det ingen av oss som fattade! Min ena storasyster var alkoholist och min andra var duktig och tog hand om hem och familj. Så jag var osynlig mitt i allt det där. Och jag var stark och stred för min dotter med autism och så småningom en neurologisk sjukdom. Jag var starkare än starkast. Skaffade mig utbildning och jobb, klättrade upp för stegen.

2010 började jag  hos en psykolog. Jag tänkte hela tiden tanken att det var nåt fel på mig. Jag tyckte så mycket om henne. Jag har aldrig träffat nån samtalskontakt eller nåt liknande som varit så duktig. Jag tänkte mer och mer på  att jag var annorlunda. Men diagnosen Manodepressiv lät så kraftig så det trodde jag inte på. Så småningom läste jag om bipolär (som ju egentligen är samma sak, men ett namn som inte är så laddat) och jag kände att That was it!

Jag läste Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, bara inte leva” och en faktabok som hette Bipoläroboken. Så småningom gick ag med i ett forum på internet som hette Bipolarna.

Jag kan väl säga att jag hittade mig själv i allt det där.

Efter ännu ett självmordsförsök, bad jag om remiss till psykiatrin. När jag fick komma dit var det till en läkare som var helt vrickad (förlåt!). Han avslutade vår träff med att säga ”Alla är vi olika”. Vi tog varann i handen och jag tänkte att jag ALDRIG sulle gå in genom den dörren igen.

En väninna till mig sa att jag inte fick ge upp! Du måste dit igen! Jag klarade inte av att ringa så jag skrev till överläkaren som jag visste skulle vara bra. Jag hörde inget så jag ringde upp igen och frågade. Hon hade tagit emot mitt brev och tänkt ringa men jag hanna först. Hon skulle se vilken läkare jag kunde få komma till. Men jag sa: Nej jag vill till dig!

Jag kanske var intresseaassant eller nåt, men jag fick som jg ville. Första träffen fyllde jag i olika självskattningsformulär och när hon räknade ihop och läste igenom så sa hon: Ja det här uppfyller du ju med råge. Det var läskigt att höra och samtidigt skönt. En bekräftelse på nåt sätt. Jag behövde inte luras längre.

Sen började jag hos en kurator, men psyk tyckte att jag skulle ha KBT. Jag gick hos en annan kurator ett tag, men det var inte min grej riktigt. Vi lärde känna varandra så jag fortsatte hos henne ändå. Det är svårt att veta vad man vill, vad man behöver, vad som finns och vad som funkar.

Jag har väldigt svårt när det gäller pengar. Är jag manisk kan jag göra slut på 30 000 på några månader. Det är piiiinsamt…. Att sitta där och inte ha råd tillv varken mat eller benisinpengar. Och andra vägrar låna ut till mig eftersom alla vet att jag inte kan betala tillbaka.

Jag har lärt mig strategier när det gäller allt möjligt faktiskt. Och mycket funkar. Men ibland hamnar jag i lägen då jag inte riktigt vill att strategierna ska funka. Eftersom det maniska faktiskt är så skönt till en början. Efter ett tag är det inte skönt längre. Det är bara bara jävligt jobbigt!!!

Förutom min Bipolära diagnos så har jag även panikångest som är kopplat till speciella platser och situationer. Jag skulle inte vilja kalla det för social fobi, men däremot finns det nåt som heter Agorafobi och det skulle kunna passa.

ADHD har diskuterats mycket och min läkare säger att jag har det. För att få diagnosen ordentligt behöver man göra en utredning och eftersom jag vet att det är så omfattande så känner ja att jag inte orkar och vill.

Min man och ina barn säger att det behovs ju ingen utredning, de vet i alla fall. Det handlar väl mer om mediciner i så fall, så vi får väl se i framtiden. Jag har ju en fruktansvärt dålig impulskontroll så det kanske skulle hjälpa , inte vet jag…

ADHD och bipolaritet är väldigt lika, men det ena hamnar ju om uppmärksamhet och impulskontroll och det andra om känsloskov. Man kan ha typ 1 och typ 2, den ena med  manier där uppåtskoven ger konsekvenser både för sig själv och andra och den andra med lindrigare uppåtperionder (sk hypomanier). Man kan ju även få psykoser, blandepisoder och paranojja. Depressioner kan också vara olika djupa. Ofta ser ett skov ut på det sätt att det börjar med en mani/hypomani och sen blir hjärnan så trött så det blir en depression. Ibland kan ett skov även vara omvänt.

Det jag skulle vilja säga nu, sist men inte minst, är att Ge inte upp! Se till att få en utredning. Mediciner kan göra underverk! (faktiskt!). Efter att jag började med Litium har jag inte gjort fullt så tokiga saker.

Kram och hoppas detta kan vara till hjälp 🙂