Måste allting gå att bota?

Konstig rubrik kanske…

Bipolär sjukdom är en kronisk, livslång sjukdom. Man har två poler: en depressiv och en hypoman/manisk. Och så har man normaltillstånd. Och det är klart att man kämpar för att befinna sig i normaltillstånd så mycket som möjligt. Men ibland orkar man inte kämpa, och ibland tycker jag att jag bara vill vara ifred, låt mig vara där JAG är och låt det gå över!

Men så finns det människor (samt läkare och kurator på psyk) som vill att jag ska må bättre, självklart. De är rädda om mig och det är bra! Jag tycker naturligtvis att det är bra.

Men ibland blir det som krav istället. Oron hos till exempel min läkare blir till ett enerverande prövande med olika mediciner. Min kurator vill också använda olika sätt att tänka som kan få mig att må bättre.

Det är klart att jag vill må bättre när jag mår dåligt. Men… det är också så att de kanske går för fort fram. Jag kanske vill ta det i en långsammare takt liksom. Det är svårt att förklara men måste de hela tiden tänka i termer att det ska bli bra. Det känns som ett krav. Det är jag som ska ha tankar med mig om hur jag ska göra för att må bra. Men jag orkar inte det. På nåt konstigt sätt så är ju det absolut enklaste att få fortsätta att må dåligt.

Jag vet som sagt inte hur jag ska förklara, men de ställer krav som jag inte mäktar med. De kräver att jag ska må bättre, att  jag ska må stabilare, till och med nästan bli frisk.

Men jag är ju inte frisk. Jag vet att det går att leva i ett normaltillstånd. Men just nu orkar jag inte det.

Det går ju över. Visst gör det det? Måste folk slita och dra i  mig då?