Ångesten fortsätter. Igår var jag på kalas hos min syster. Det var hennes son som fyllde 18. Det blev inget bra. Jag fick ångest på deras toalett och tog mig nästan inte ut. Överhuvudtaget var det ett jobbigt kalas. Jag pratar gärna med min systerdotter, vi har mycket att prata om, men min syster ville att jag kom ut på altan och satt med dom. Fast det funkar inte bra alls. Alltså jag funkar inte ihop med dom. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag säger i stort sett ingenting. Min systers man har två bröder som har respektive som jag helt enkelt inte klarar av. Inte så att jag tycker illa om dom alls. Men vi har inget gemensamt. Dom pratar inte med mig och då pratar inte jag med dom. Och så hamnade jag på en stol mitt i karlgänget. Det gick inte så bra det heller. Jag förstår inte vad det är med mig. Eller det förstår jag ju… När jag mår så här dåligt så blir allt helt idiotiskt, jag orkar inga sociala kontakter alls, och det gör mig ännu värre, det blir bara fel fel fel! Jag som så gärna umgås med mina egna vänner och med arbetskamrater, klarar inte av min egen släkt!
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara. Hela stycket här ovan låter ju löjligt. Men jag mår så fruktansvärt dåligt. Min ångest slukar mig. Trycker ner mig under golvytan. Täcker över min näsa och mun så jag inte kan andas. Sänder blixtar i huvudet – det går inte att tänka och det går inte att se och alla ljud vräker sig över mig som tjutande sirener.
Den här dagen kanske har varit lite bättre. Det vet jag inte. Katten Sol lyckades smita ut… 😦 Min ångest har funnits där hela dagen men jag har gjort en del bra saker i alla fall. Sorterat alla jävla papper i köket. I kökssoffan och bakom den och på
telefonbänken… räkningar, blanketter, post, tidningar…. you name it.
Nu är det dags för disken. I morgon ska jag orka till jobbet. Jag längtar efter att sova under kedjetäcket. I ”morse” låg jag kvar till klockan elva. Jag sov inte men jag hade sån ångest så jag inte tog mig upp. Tänkte att jag lika gärna kunde ligga kvar, för vad fanns att komma upp till? Ett liv som bara känns jobbigt.
Kram!
Tre veckor i Oktober 
Jag tycker inte att du låter löjlig. Jag har jätte svårt för stora sällskap ovs om det är familj el inte. Jag har svårt att små prata om inget. Oftast känner jag mig malplacerad och obekväm. När jag var liten var jag bästis med killarna för det var ‘raka rör’ som gällde.
Stora kramar
Ja så är det för mig med, det är lättare att umgås med karlarna. Mycket skratt och skämt på ett annat vis. Kram!
Skickar dig kramar i stora lass och det är bara att ringa mig om du behöver prata ( läste ditt förra inlägg oxå ) kraaaaam
Tack Maria! Jag säger samma sak till dig. Ja det är lite jobbigt just nu. Många kramar!
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Får man fråga i vilket län i Sverige du bor? Du behöver inte säga stad. Jag bor i Luleå, Norrbotten. Har mer och mer börjat längta efter att träffa personer med liknande livsupplevelser som mig så man kan få erfarenheter och tips av varandra. Dela både skratt och tårar med varandra. Men även om man inte bor nära varandra och kan ses så är bloggar en suverän uppfinning! Då kan man följa varandras vardag genom dem. Jag ska ta upp mitt bloggskrivande igen när jag fått min diagnos 🙂
Jag bor i Värmland så det är långt ifrån varann. Min son däremot bor i Luleå, han är inte bipolär och jag tror att det fortfarande är för känsligt att träffa t.ex. andra anhöriga.
Det finns en förening som heter Balans som du kan kolla om de finns i Luleå. Det finns även ett forum på internet som heter Bipolarna. Kanske man kan hitta likasinnade där att träffa.
För mig dröjde det länge innan jag vågade ta steget att träffa andra. Nu sitter jag med i en Balans-styrelse och har varit på ett större möte i Stockholm. Det var verkligen givande. Tyvärr påstår min man att det bland annat är pga den resan som jag ramlade in i detta skov. Jag tror att det var mer komplicerat än så. Många bitar som spelade in.
Håller verkligen med om att bloggar är en bra uppfinning. Man lär ju känna människor även på detta sätt.
Många kramar!
Jasså han bor i Luleå 🙂 Då kanske han ser mig vara ute med min bruna labrador någon gång i stan;) Tusen tack för informationen 🙂
🙂 Jag ska säga det till honom. Bruna labradorer är väl inte så vanliga eller? Brukar dom inte vara gula eller svarta?
Gula är väldigt ovanliga här uppe i Norrbotten. Svarta finns det flest av men bruna börjar bli vanligt också 🙂
Jag får nog googla på bruna labradorer. Har liksom ingen bild innanför näthinnan 🙂
Min labrador har Epilepsi, så man kan säga att vi finns där för varandra i våra sjukdomar<3 Har tränat han hårt i lydnad så han kan vara som min servicehund med min sociala fobi och vara lugnet åt mig. När vi är ute i koppel vet han att han inte får dra det minsta lilla och han ska ta ögonkontakt med mig i princip hela tiden och puffa på mitt ben eller handen 🙂 Han är så fin min lilla pojke<3
Jag tycker att det är så härligt med såna hundar. För några år sedan hade jag en arbetskamrat som hade två av sina hundar tränade som habiliteringshundar. De var så enormt duktiga. Jättemysiga. Hon har flyttat långt bort (till Norrland 😀 ) så jag träffar dom tyvärr inte längre.
Härligt att ni kan finnas till för varandra.
Okej ja det är underbart vad arbetsvilliga hundar är och glada att få göra ägaren till lags. I förra lägenheten bodde vi på våning 7 så då lärde jag min labrador att trycka på hissknappen åt mig. För under mina djupa svackor kan jag börja grina åt att ens behöva lyfta armen eller att resa mig från soffan och gå till köket och tina kyckling till middag (även om jag vet att min sambo är snäll och lagar middag de dagar jag inte har ork även om han jobbat kl.07-16).
Åh vilken häftig hund!