Gabriella och vänner, en ny och en som försvann

Jag var hos Gabriella i onsdags. Vi åt bakelser och hade trevligt. Hon verkade trött. Kanske lite ledsen, deppig? Jag borde kanske sortera bort och bara tänka att det är härligt att hon är ”här”. Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Det går inte. Det finns där och surrar hela tiden. Oron.

Hon har fått (tillbaka) en nygammal kompis och samtidigt har hon mist en annan. Den nygamla är en kille som hon jobbade ihop med för längesen. Han har asperger. Då för alla dessa år sen, blev hon förälskad. Kanske han blev rädd, för han flydde sin kos och hörde inte av sig sen. Personalen på dv sa att han bytt till en extern placering istället. Men för ett tag sen hörde han av sig igen. Nu är de tillbaka på ruta ett. Som kompisar. Pratar och pratar och pratar i telefonen, skrattar och fnissar…. Men det finns ett problem… han är mytoman. Han lever i nån fantasivärld, berättar om att han varit på krogen i Stockholm som Anders Timell driver och att han brukar prata med honom, och att han åker limousin. Han skulle även få anställning på en fin krog i en annan stad, men tackade nej eftersom lönen var så låg. Hm… denna kille har alltså LSS-insatsen  Daglig Verksamhet. Nu börjar det krångla till sig för honom eftersom han hittar på saker som han sen glömmer att han sagt och så blir det liksom lite fel, när G frågar saker han inte riktigt har räknat med. Jag tror att jag nån gång har varit ärlig mot G och sagt som jag tror, men det är ju inte lätt för mig. Jag vill så gärna att hon har en kompis och hon tycker så mycket om honom.

Sen har hon alltså förlorat en annan. En tjej som hon tyckte mycket om. Hon var hemma hos henne två gånger på det gruppboende hon bodde på. En positiv tjej som alltid ville försöka själv så mycket som möjligt. Hon var multifunktionshindrad. Jag vet inte riktigt vad, men hon satt i rullstol och hade svårt att använda kroppen överhuvudtaget. Men dammsuga kunde hon, och laga mat. Hon frågade gärna Gabriella hur det var med henne, när de jobbade tillsammans. När G var ”nere” så kom ofta den här tjejen och pratade med henne. Hon var liksom motsats och just därför funkade det så bra. En gång var hon hem till Gabriella men det blev lite besvärligt med rullstol och färdtjänst och att G inte visste hur länge hon skulle stanna och vad dom skulle göra. Såna där viktiga ramar som G behöver.

Nu finns hon inte längre. Jag vet inte exakt när hon gick bort. Hon hade svår lunginflammation och urinvägsinfektion pga katetern. Hon åkte in och ut på sjukhus sista tiden och till slut orkade inte kroppen. Jag grät när jag fick höra det. Mest för Gabriellas skull. Vi har pratat om begravningar – att man inte måste gå. Och vi har pratat om att man inte måste gråta även om man är ledsen. Och att man kan behöva ha någon hos sig när man får ett svårt besked. Så jag ringde en personal som gick in till henne. Sen turades de om med att vara hos Gabriella. Spelade Fia eller ”Hänga gubbe”. Det var fint att de tog sig den tiden. Eller det kanske är därför de där förresten, för att finnas hos de som bor där när de är ledsna trots att personalen har mycket att göra.

Ja det finns egentligen jättemycket att skriva. Om att min kanin har varit med mig på jobbet eftersom han tog spruta för mjällkvalstret, och som att min mamma har sagt saker som jag inte riktigt orkar med, och för att jag är så fruktansvärt trött och känner att jag behöver få bry mig om min egen bipolaritet trots att det låter knäppt.

Som sagt mycket att skriva. På onsdag fyller Gabriella år. 27 år. Mitt älskade barn. Inte trodde jag väl att hennes liv skulle bli så här svårt när jag hade henne på bröstet och kände mig så fullständigt lycklig.

Lycklig är jag fortfarande över att hon är min tjej, att jag får vara hennes mor. För hon är den absolut bästa tjej som finns. ❤ Den absolut bästa!